fredag 8 augusti 2008

Sista veckorna innan Bup

Det här är märkligt. Istället för att jag ska koncentrera mig på att berätta sanningen utifrån det jag har känt och upplevt, så måste jag motarbeta de som vill tysta ner min version. Men jag förstår, sanningen gör ont. Speciellt när jag kan bevisa allt svart på vit. Igen, det var inte jag som startade Bloggandet.

Jag tycker det är tråkigt att det är så många som lämnar anonyma kommentarer. Betyder det att ni inte vågar stå för det ni säger eller betyder det att ni fortfarande inte kan acceptera? I så fall vad krävs det för att ni ska acceptera?

Återigen vill jag nämna här att jag inte försöker smutskasta någon, jag försöker inte heller anklaga någon mer än nödvändig. Visst Saga är borta, Visst Saga var sjuk. Psykisk sjuk. Så sjuk att hon var trött på livet och tog sitt liv. MEN VARFÖR VAR HON SJUK? HUR BLEV HON SJUK?

Från och med nu handlar det bara om Saga. Men då är det inte bara jag som talar utan även hennes journal från BUP.

I slutet av mars var jag på Sagas skola. Det var dags för kvartsamtal med lärarna igen. Saga var mycket mån av att berätta allt som hände på skolan för mig. Hon visade alltid sina betyg, skolarbete, omdöme, provresultat o.s.v. Hon frågade också alltid mig om jag ville vara med på alla kvartsamtal och föräldramöten.

Den här gången skulle vi träffas klockan 12.00. Punktligt som vanligt var jag där en halvtimme innan. Saga sken upp som vanligt när hon såg mig och mötte mig i korridoren. Stolt visade hon mig runt och för sina kompisar. Medans vi gick runt berättat för mig att hon och hennes mamma hade bråkat och att de inte kommer alls bra överense. Några minuter innan 12 kom mamman och efter några minuter kom även Sagas fröken. När hennes mamma kom så såg jag hur Saga förändrades i sättet. Hon blev mera reserverad. Mera försiktig.

Men tydligen var det något fel i planeringen, vilket innebar att Saga skulle vara med om visning och omröstning av ett projekt till klassen inför en rikstäckande tävling. Det gjorde ont i mig och se Saga den stunden. Jag led med henne. Jag kände precise vad hon gick igenom. Helt plötsligt var det alldeles för många att tillfredställa. Många bollar i luften. Pappa, som kanske hade bråttom tillbaka och inte hade räknat med försening. Läraren som hade räknat med en visning och omröstning. Klassföreståndaren som väntade på att ha ett kvartsamtal. Elever i hennes grupp som förväntade sig hennes deltagande. Efter uppvisningen så var det dags för samtal, och precise när vi skulle sitta ner så gick brandlarmet, och blev tvungna att lämna byggnaden.

Hmmm ännu mer stress. Ja vad gör man? Vad gjorde hon? Ni som känner Saga väl vet redan att hon klarade sig galant som vanligt. Men man slutar inte att undra vad som försiggick i hennes kropp och själ den dagen.

Medans Jag och Sagas mamma stod på gården och väntade på att bli insläppta i skolan av brandkåren så berättade Sagas mamma för mig att idag är det många av tonåringar som har det jobbigt. Många av dem brukar också skada sig själva. Vidare berättade hon om att Saga också har mått dåligt senaste tiden. Hon har till och med skadat sig själv.

Det var en dämpad stämning i klassrummet vi satt i under hela kvartsamtal. Saga tillät inte sin mamma kommentera så mycket. Det var inte alls lik förra mötet. Konversationen var mest mellan Saga och hennes klass fröståndare, där denne gick igenom ämne för ämne och visade Sagas topp betyg på samtliga ämne och läste de kommentarer som respektive lärare hade skrivit.
Efter samtalen på väg till bilen stod jag och hennes mamma och prata en liten stund. Hon berättade igen om hur Saga är och att hon inte visste vad hon skulle ta sig till. Jag kände hur irriterad och arg jag blev på henne. Just då tänkte jag bara på en sak, och det var att om Saga mår dåligt så berodde det på henne. Därför utan kontroll slängde jag ur mig följande fråga ”Har du tänk på att det kan vara du som är orsaken”. Oy oy oy, det borde jag inte ha sagt. Jag såg hur hennes händer knöts ihop och lades under armarna. Kroppen gick i anfalls ställning och ögonen stirrade sig fast i mina ögon. ”Vad menar du?” Frågade hon mig med en ton som får vem som helst att bli religiös troende. Ja vad säger man. Jag vill minas att jag gav ett diplomatiskt svar. Ett sådant svar som jag lärde mig under tiden jag levde med henne. Allt för att undvika konflikt. Handen på hjärtat så mins jag inte exakt vad jag sa till henne. Det var antagligen tillräkligt otrovärdigt för vi avrundade samtalet ganska fort. Jag har ett svagt minne att ja sa till mamman att jag ska ha extra koll på henne när hon ska göra sin prao hos mig.

I början av april, veckan innan prao, besöker mamman och Saga upp Bup akuten. Där konstaterar man att Saga har svårigheter med både nedstämdhet och ångest. Så förutom en remiss får hon även sömntabletter.
Veckan innan Saga sökte vård hos BUP gjorde hon prao hos en av mina goda vänner. Hon praoade på K1 i Kungsängen hos militären. Även hon tyckte som jag, att vara där var det bästa hon hade gjort. Så här skrev hon till sitt befäl och soldaterna efter sin prao:
Hallå människor där borta!Tack!! För den mest underbara veckan i hela mitt liv! Verkligen härlig. Jag har aldrig skrattat så mycket på länge. Ni blev allihopa som mina storebröder. Jag är imponerad att ni orkade med en hel vecka, men efter lumpen orkar man väl vad som helst. Ni är iaf helt underbara. Ni kommer att klara lumpen galant. Stor kram/Saga (praoeleven)
XXX, (Kapten & god vän till mig).
Ett stort tack för den roligaste och mest spännande veckan i mitt liv! O ja, det börjar bli tjatigt men du skulle bara veta hur kul jag haft det. Tack också för alla lektioner på mornar och kvällar. Det har betytt mycket.
Under denna vecka bodde hon hos mig, Det var fantastisk att ha henne hos mig. Jag pysslade mycket om henne och hon såg ut och njuta till max. Så länge jag inte nämnde hennes mamma så mådde hon bra och jag såg inte att hon mådde dåligt. Efter en vecka när Sagas skulle åka hem så såg jag på henne hur ledsen hon var. Hon såg helt förstörd ut av att behöva åka hem.
Strax innan hon skulle hem gick hon och duschade och när hon kom ut så var det precise som att hon satt en helt annan kostym på sig. Precise som om hon skulle på maskerad. Det var första gången jag såg så tydligt på henne att det tog henne emot. Det var första gången jag märkte att hon inte trivdes hemma hos sin mamma. Det var första gången jag såg att hon mådde dåligt med egna ögon.

Ok lite fakta om vad jag då visste om hur Saga mådde:
Jag visste enligt Saga själv att hon mådde dåligt.
Jag visste enligt henne själv att det berodde på hennes relation med mamman.
Jag visste att det fanns flera personer i mammas omgivning som också mådde dåligt. Alltså mer eller mindre på samma sätt eller kanske ännu värre än Saga med både beteendeproblem och aggressivitet.
Jag visste att Saga brukade prata med en mycket nära person till henne, under 1,5 års tid om just hur hon mår och hennes relation med mamman.
Jag visste att sedan en tid tillbaka går saga hos en psykolog.

Vad jag då inte visste var:
Hur alvarligt det var och hur långt det hade gått.
Att Saga hade försökt ta sitt liv flera gånger.

I början av april besöker mamman och Saga upp Bup akuten. Där konstaterar man att Saga har svårigheter med både nedstämdhet och ångest. Så förutom en remiss får hon även sömn tabletter.

Nästa gång jag hörde från Sagas mamma var när mamman ringde mig några dagar senare för att med en kall och typisk röst för henne (som brukar betyda vad var det jag sa, jag hade rätt, hade jag inte rätt så hade de inte tagit emot henne) tala om att Saga är från och med natten innan är inlagd på BUP akuten.

Jag kommer ihåg att jag tänkte för mig själv. Varför gör du så mot henne? Jag sa, jaha, då vill jag att så fort hon blir utskriven att hon flyttar hem till mig. Det var enda sättet tyckte jag. Hon måste byta miljö, hon behöver det. Vi kom överense att om sjukhuset anser att Saga behöver flytta så gör hon det. Observera vi kom överense om det. Precise som så många andra saker. Först accepterar båda och båda är med, men sen kör hon sin egen race.

Samma dag efter jobbet åkte jag till BUP akuten för att träffa Linnea. För er som inte visste det så är jag utbildad och har arbetat som mentalskötare. Men har aldrig gillat miljön, verken som patient, arbetsmiljö eller anhörig. Jag får ångest bara när jag kliver in genom dörrarna. Jag vill ge er alla som arbetar inom psykiatrin en eloge för ett fantastiskt jobb.

Den gången mins att jag stannade hos Saga ett par timmar. Vi pratade ganska länge och Jag frågade henne bland annat vad hon gjorde där? Jag är nog lite sjuk och behöver vara här svarade hon. Observera till och med då sa hon inget illa om någon. På väg ut från avdelningen så poängterade jag för personalen att jag är pappan och vill vara med på samtliga möten och beslut.

Ett par dagar senare fick jag samtal från Sagas kurator på BUP akuten, som bokade en tid för att träffa mig. Hon ville först ha ett möte med mig ensam och sedan ett möte gemensamt med Sagas mamma. På avtalad tid befann jag mig på BUP och träffade, kuratorn, Sagas ansvarige sjuksköterska samt en praktikant. Mötet började med att kuratorn pressenterade sig och sjuksköterskan som de som är ansvarig kontaktperson mellan Linnea och hennes föräldrar. Hon även tillade att valet av dessa kontaktpersoner är speciellt gjorda med tanke på att Sagas mamma har tidigare arbetat som personal på avdelningen. Efter det så fick jag pressentera mig och min familj och berätta om hur jag upplever Saga och hela den situation vi då befann oss i.

Så jag sa som det var. Jag sa som jag hela tiden har sagt, både här och där. Till alla jag har träffat på.
Jag sa att Saga är en fantastiskt, duktig, söt och ambitiös flicka som mår nu dåligt.
Jag sa att orsaken till att Saga mår dålig är just mamman. Det är inte bara jag som påstå det, det gör även Saga själv och också två personer på mammas sida som står henne mycket nära.
Jag sa att jag inte kan avgöra hur sjuk Saga är, jag är inget proffs, det är däremot ni som är här. Jag har full förtroende för er och lyssnar helt på er. Jag anser att Saga behöver byta miljö, annars kommer hon att må ännu sämre. Jag skulle rekommendera att hon endera flyttar till mig eller till hennes mormor som jag också har full förtroende för. Men om ni anser att jag har fel så backar jag och accepterar era åsikter.

fortsättning följer...

17 kommentarer:

Anonym sa...

Det är många med mig som har träffat Sagas mamma i olika sammanhang, alla vi vet att det du skriver beskriver henne exakt. Det är de personer som inte känner henne som inte tror på dig. Stå på dig, du är stark!

Anonym sa...

jag hoppas att du inte tystas ner, utan kan fortsätta din berättelse on hur Saga egentligen mådde!

Anonym sa...

Håller med tidigare inlägg. Din beskrivning är träffande av hur mamman är. Har också träffat henne ett flertal gånger och bekanta som träffat henne ännu mer. Är så ledsen för att du mist din dotter, så onödigt och så oerhört ledsamt. Kommer att fortsätta följa din berättelse. Låt dig inte tystas av de som läst mammans blogg och tror på det hon skriver där. De känner henne inte.
Mvh Martin.

Anonym sa...

Jag var tidigare tveksam till om det är rätt eller fel att skriva denna berättelse, det var innan jag började läsa den. Nu är jag helt övertygad om att det är bra att din "saga" kommer ut! Du skriver på ett sådant sätt att det inte går att sluta läsa, man blir berörd ända in i själen. Jag håller med en tidigare kommentator som skrev att du borde skriva en bok! Mina tankar finns hos dig och din familj.

Anonym sa...

De som tycker att du borde "kanalisera din sorg på annat sätt" borde ( om de inte saknar föreställningsförmåga ) tänka sig hur det skulle vara för dig att bära på allt som du har berättat för oss! Jag tycker att det här är det bästa du kunde ha gjort och för de som har gått omkring efter Sagas bortgång med en frågetecken i pannan så är det här en gåva.
Att skylla på sjukdom?? hur kan ett barn som lever i en lycklig tillvaro kasta sig framför ett tåg? Förstår ni vilken mod det krävs för det?
skulle någon av er kunna göra det bara för att ni är deprimerade? förstår ni, ni som har huvvudet i sanden vilken enorm smärta hon måste ha burit på? och var kommer smärtan ifrån?
Vem bär på den yttersta ansvaret för en barns lycka?
Barnet själv?

Tack Behrooz för att du delar med dig.

Anonym sa...

Jag såg Saga ofta i skolan. Min första tanke var "gud så vacker hon är" Hon kan inte vara svensk tänkte jag eftersom hon var mörk. Hon var en flicka som såg alla och tittade med ett leende när hon gick förbi, det var som om hon hejade med ett leende. Jag tycker att min dotter är lik Saga när hon var runt 7-9 år. Jag vill höra din historia för att jag som bara såg Saga, är så ledsen för det som har hänt och jag följer allt som skrivs om händelsen. Man vill veta och lära sig om det som gick fel. Jag är gift och om min man skulle vara otrogen mot mig skulle jag inte bara säga massa fula ord utan jag skulle nog skada honom på något sätt. Man kan ju inte bara säga tack! Men jag skulle förlåta om han gjorde slut innan han hade ett förhållande. Jag håller med dig, man kan bli kär i någon annan med åren men då ska man göra slut med den man lever med på ett hederligt sätt.
Jag beklagar det som har hänt...jag förstår hur du känner. kram

Anonym sa...

Som god vän till "Sagas" pappa kommer jag mycket väl ihåg när hon blev inlagd på BUP. Min första reaktion var att Sagas pappa skämtade när han berättade för mig. Men nej, det var inget skämt! Mot pappans vilja lade man in en helt frisk och fantastisk ung människa i psykmottagningen! "Saga" var den absolut friskaste och finaste ungdom jag någonsin känt. Jag tror snarare att människor som tog in henne i BUP behöver själva psykisk hjälp och utbildning om hur man hanetrar en 14 åring. Man kan driva vilken människa som helst till vansinne om man bara vill, och efter att ha känt "Saga" i mer än 10 år är jag övertygad om att hon mådde inte dåligt, utan hon helt enkelt drevs till att må dåligt. Och hur mycket påfrestningar klarar en 14 åring egentligen?

Anonym sa...

Skriv vidare Sagas pappa! Flera i Sagas närhet menar att det du skriver verkar stämma helt. Sagas mamma har sidor som inte alla känner till, vilket innefattar alla de som ger "styrkekramar" eller "gråter och kramar om" på hennes blogg. Det är så lätt att ta ställning när man inte faktiskt träffar människan det handlar om.

Anonym sa...

Om Saga var lycklig eller ej tror jag ine ngn kan veta riktigt säkert. Tonåringar har en tendens att kunna dölja det mesta. Men att det enbart skulle ligga en depression bakom självmordet är osannolikt med tanke på det jag läst. Det känns som mer fakta behöver samlas in...Men förhåller det sig verkligen så att fler syskon mår dåligt enligt anonym kommentar är detta mkt skrämmande. Jag vill inte ge mig in i spekulationer som kan leda till större skada.....men samtidigt bör man avväga. Om det är ngn anhörig som anar ngt bör denna larma sociala myndigheter enligt lag. Beträffande Saga är det mkt möjligt att hon kan ha drabbats av en tonårsdepression...men dessa leder mkt sällan till aktiva självmord. En depression leder snarare till passivitet. Men vid en obehandlad depression kan ett ökat riskbeteende uppstå. Detta kan man se hos bla tonårspojkar som självmedicinerar med ex alkohol eller droger. Vid ett berusat tillstånd kan ngn emstaka negativ händelse trigga den redan sköra personen som överreagerar pga försämrad impulskontroll. Då jag inte tror att Saga självmedicinerade efter de beskrivningar jag läst återstår en annan möjlighet. Du skriver att hon fick sömntabletter...Kan hon ha varit "drogad" dvs tagit sömntabletter...(som beroende på sort)? mkt väl kan få personer att släppa på hämningar o agera impulsivt.

Anonym sa...

Men snälla. Bup lägger inte in en frisk 14 åring. Min dotter mådde fruktansvärt psykiskt dåligt när hon va i samma ålder och dom la inte in henne.

Alltså måste bup ha gjort den bedömningen att "Saga" behövde vård.

Varför försöka hitta en "skyldig", får ni dottern tillbaka?

En gång i tiden älskade ni föräldrar varandra och skaffade det finaste man kan få, ett barn.

Nu när flickan inte finns mer, då ska man börja kasta en massa skit.

Uselt!

Anonym sa...

Det är bra att du berättar sanningen.

Anonym sa...

När man håller med dig om vad du skriver då lägger du ut kommentaren, men om man ifrågasätter då lägger du inte ut kommentaren.

Jag citerar din blogg "Tack för att just du läser och ifrågasätter… ."

Men ifrågasätta får visst inte göra.

Anonym sa...

Hur mår Sagas mammas andra barn?
är det någon som kan berätta? någon som känner denna familj väl. Jag har kontakter inom myndigheten och kan överväga att ta upp det med de.

Anonym sa...

De borde utreda mammans familj. För Sagas syskon mår inte heller bra. Hur blir det när de inte orkar längre? Ni som kritiserar denna blogg, ni vet inte hur mamman egentligen är så var försiktiga innan ni uttalar er. Det värsta är att hon pratar ur sig i alla situationer, hotar och beter sig. Det är skrämmande.
// Niclas

Anonym sa...

Fy fan, rent ut sagt! Vem skriver så här; "Hur mår Sagas mammas andra barn?
är det någon som kan berätta? någon som känner denna familj väl. Jag har kontakter inom myndigheten och kan överväga att ta upp det med de".

Är du riktigt dum eller? Om Sagas pappa vet att Sagas mamma är anledningen till hennes självmord så bör han gå till Polisen och anmäla henne. "Kontakter inom myndigheten"???? Jag vet folk som känner Sagas pappa och tycker att han är mycket märklig. Ska jag då starta en blogg och skriva det då?

Nej, lägg ner alla personliga påhopp och skriv en dagbok och mejla den till dina vänner som har ett sådant behov av att läsa "sanningen"! Den är DIN sanning, vad vet du om andras sanning???

Anonym sa...

Ett som är säkert:
Här ligger det en hund begraven....

Anonym sa...

oavsett vad som sker så är pappor rätt laglösa i det sociala sammanhanget och en röst som ofta bara rycks på axlarna åt. Ur socialt perspektiv är alla pappor endast något som producerar barn men ej tar hand om dom. Patetiskt tycker dock jag.

Har en liknande situation med en egen "Saga", där modern är manipulerande och egencentrerad efter sina behov.

Vilket gör att en mår dålig, två mår dåligt, tre barn mår dåligt. Men försök som fader till barnen få egenvårdnad för att barnen ej ska försvinna i någon form av misär resulterar endat i att man stöter på den fördomsfulla socialpatrullen som anser att det är moderns rätt att ta hand om barn.

Visst ska man se att man en gång älskat den som man skaffat barn med, men man måste även se vad som skett, hur jag förändrats, hur hon förändrats. Man måste se skillnaderna på det som är och det som varit. Att fortsätta visa en respekt till någon som endast visar ett förakt fungerar ej om man själv ska må bra och det måste man för att barnen ska må bra. Alla måste inse att ett brustet förhållande är ett misslyckande, inte hennes, inte mitt, utan vårt. Våra mål som ej nåddes. verkan och orsak lämnar vi därhän.
Inse ett misslyckande du varit del av och gå vidare, men vörda minnet, inte personen som står kvar.