Ytterligare ett år har gått...

... efter Sagas död. För 4 år sedan valde hon att lämna oss, enligt henne på grund av helvetet på jorden. Hade hon rätt? Visste hon vad som var på väg att hända, eller berodde självmorden på oss runt om henne?

Hon skulle ha fyllt 19 år i år. Vad har hänt egentligen sen dess? Vad har VI lärt oss under dem här åren?

Folk verkar dö och bli dödade i Sverige och andra länder varje dag. Så antagligen har vi inte lärt oss så mycket i alla fall. Just nu är några på väg att dö andra har få dagar kvar att leva, några vill dö så snart som möjligt och andra vill inte dö men kommer att dör i alla fall.

Tittar vi närmare på Sagas närmaste efter hennes död verkar hennes mamma blomstra ut i flera medier som den perfekta kvinnan som tycks mest synd om. Utan att känna skuld på hur hon har misshandlat två unga själar under många år. Hon poserar här och var i nyhetsflödet. Man kan undra var mammans käraste befinner sig, då han aldrig värken kommentera eller dementera någonting om mammans sett att behandla Sagaa och de andra. Han finns bara bakom kulissen och tuffar på som en vagn bakom ett ånglok. Hoppas bara att de biologiska barnen till dem behandlas bättre i den familjen.

Det tragiska är att massmedia visar ena dagen en söndrig själ (Sagas syster) och berömmer hennes mod att ställa upp och vitna om mammas misshandel under barndomen och några dagar senare ställer hennes mamma på tv intervju där man tycker synd om henne att hon har förlorat ett barn. Förutom några få (som känner båda mor och dotter) förstår ingen annan att det är samma familj. Är inte det sjukt? Är inte det konstigt? Dem som vet verkar inte heller se eller reagerar. Man blundar som vanligt. Man ser andra sidan av mynten och går vidare i livet utan att bry sig eller våga reagera. Låtsas att det regnar. Istället för att stå på den drabbades sida väljer man stå på förövarens sida IGEN.

Undrar om Tilde de Paula, reporter på båda intervjuerna visste att det är mor och dotter som intervjuas.

http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=mamma_tvingade_sin_3-ariga_son_att_roka&videoid=2177006&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se

http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=ludmillas_dotter_tog_livet_av_sig&videoid=2184618&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se

Varje dag läser man i tidningar att fler och fler barn blir misshandlade av sina föräldrar, fler barn mår dåligt, när barnet sedan inte finns bland oss så skyller vi på myndigheter att de inte tog sitt ansvar. Jag tycker att ansvaret finns alltid hos förädlarna och inte myndigheterna. När ska vi förstå detta? Visst myndigheterna kan vara till hjälp, men det är inte meningen att de ska ta över föräldraskapet. Stora utmaningen i det är att få myndigheten att förstå att man behöver ha hjälp som föräldrar.

Själv är jag fortfarande i en vacuum tyvärr. Är i och för sig lite bättre, mycket tack vare min tålmodiga fru och alla underbara personer runt mig som har endera kramat mig eller get mig en spark i rumpan så jag vaknar ur koman och komma tillbaka till verkligheten igen. Jag älskar livet, mina nära och kära (bland annat ca 164 vänner på FB), mitt arbete, men saknaden av Linnea suger fortfarande i mig som en igel i själen.

Jag försöker lindra smärtan på många sätt och vis. Genom att prata med andra, alkohol, träning, hårt arbete, hjälpa andra osv. Men ingenting verkar lindra smärtan. Tror inte jag någonsin bli hel igen. Visst jag ler, jag fungerar, jag kan vara glad men och andra sidan växlar mitt humör lika ofta som årets sommarväder.

Svårigheter i livet tär på en, men det som inte dödar, härdar en heter det ju. För min del är jag en härdad död människa idag på årsdagen av Linnea.

Krama mig heller idag än på min födelsedag :-)

Lokförarens blogg inlägg om att köra på Linnea med tåget:

Känner på mig att det här inlägget kommer att bli långt..

Trodde inte att det skulle hända så tidigt in på mitt nya jobb, har trots allt jobbat på SL i nästan tio år utan att råka ut. Har jobbat på SJ i vadå, sex månader?
Iallafall, häromdagen körde jag tåg med handledare, som vanligt kan tilläggas. Vi pratar om saker handledaren råkat ut för under åren på jobbet, han är tacksam att han inte har haft någon person som hoppat framför sitt tåg på alla dessa år.
Kör runt en svag krök och ser rörelse långt fram, det ser ut som om någon ska springa över spåret framför.
Jag signalerar ”tåg kommer” med tågets tyfon. Personen vänder sig mot mig men stannar kvar, mitt i spåret. Det tar mig en plågsam mikrosekund som känns som veckor att konstatera att personen inte kommer att kliva ur spåret framför mitt tåg.
Tror jag säger ”Nä, dra åt helvete!” eller nåt liknande och nödbromsar tåget.
Ser att det är en flicka, kanske tjugo år som står där..
Min handledare reser sig från sin stol och rör sig mot mig, allt går så långsamt. Jag förstår omedelbart vad han menar och vänder huvudet bort mot sidorutan precis innan smällen når mina öron. Antar att hon redan var där som jag sa, i helvetet alltså. För första gången i mitt liv sänder jag en kort bön där och då till en högre makt att hon hamnade i en bättre värld. När vi stått still en stund, antagligen bara ett par sekunder, inser jag att jag fortfarande trycker ned tyfon-pedalen med foten. Telefonen ringer direkt när vi stannat, det är ombordpersonalen som redan befarat det värsta som undrar. Jag bekräftar, säger att jag ska prata med ”fjärren” och att detta kommer att ta ganska lång tid plus att det är mycket viktigt att ingen går ur tåget. Lägger på och lyssnar på hennes smått darriga utrop om ”olyckshändelse” och liknande, kommer inte ihåg vad hon säger mer. Ringer fjärren och berättar vad som hänt, dom skickar räddningstjänst, polis, kamratstödjare och ersättande personal. Tror jag gör ett utrop och förklarar vad som just nu sker och när eventuellt vi kan åka så folk kan komma hem till sina nära o kära. Tror jag gjorde ett sånt iallafall..
Det är en sval kväll mot natt, mitt ute i verkligheten. jag står och pratar med räddningsledaren bredvid loket, i makadamen. Varmt, jag fryser.. Säger att jag nog är shockad, brukar nästan aldrig frysa. Kliver upp i loket igen, tittar inte bakåt, inte framåt, tittar nog inte alls. Slår som vanligt huvudet i den alldeles för låga dörrkarmen in till maskinrummet, sätter mig i förarstolen igen. En taxiresa senare och timmar i olika rum så sitter jag i en taxi till, på väg hem. Hela kvällen och hela natten, det enda mina äron hör är den där smällen, gång på gång på gång på gång..
Det har gått flera dagar nu, jag hör smällen lite då och då bara. Vreden har lagt sig, bara en ledsnad är kvar..
Åkte den sträckan häromdagen för första gången sen dess, saktade ned till krypfart och släppte ut en ros genom fönstret.
En enda, röd ros.

Saknar bloggandet ibland

Jag var inte den som gillade att skriva och blogga förut. Att jag började bloggandet efter Saga var ett sett för mig att bearbeta min sorg. Men, mer och mer inser jag att jag fortfarande inte har styr på mina känslor och kan oftast bara utrycka mig i text. Så här kommer det ett litet inlägg igen.

Flög hem i fredags från Helsingborg. Den senaste månaden har jag kört hem med bil eller åkt tåg. Känslorna åkte upp och ner med planet. Hade glömt bort hur flygrädd jag har blivit efter Sagas död. Bredvid mig satt en tjej i Sagas ålder. Det kändes så konstigt. Saga brukade ofta följa med mig till mina jobb och hjälpa mig. Jag hade lust och vända mig och krama tjejen bredvid mig. I går var jag helt slut efter en stressigt och tufft vecka så jag låg som en död sill på soffan fram tills det var dags att åka till en av frugans vänner. Konstigt nog kände jag inte att jag inte ville åka och träffa andra för första gången. Ännu konstigare var att vi var där i 8 timmar och det var länge sen jag hade så trevligt. Vilket underbar familj. Jag trodde jag skulle träffa frugans kompis och hennes man och deras 2 döttrar, men istället träffade jag hela släkten. Från mormor och morfar till syskon och deras barn och till och med barnbarnens pojkvän. Det var så härligt och känna sig så välkommen och kunna prata med flera generationer om allt möjligt. Vi människor behöver varandra, vi behöver goda vänner runt om oss. Vi behöver vara lyhörda och hjälpa varandra. Så jag säger till er alla mina vänner, nära och kära och samtliga kontaktakter på Facebook , tack för att ni finns.

Beslut från HSAN, Hälso- & sjukvårdens ansvarsnämnd

Nu är rättsprocessen avslutad. Idag fick jag beskedet från HSAN.

Tyvärr förändrar det inte någonting, inte mina känslor och det jag har gått igenom.

Jag får inte tillbaka min dotter. Imorgon är allt glömt och livet går vidare för andra. Det enda som alltid kommer att vara kvar är sagas tomma rum i mitt hjärta.

Idag utfärdade HSAN en varning till den ansvariga läkaren… . Men inte för att de har släppt ut henne utan tillstånd, utan för att läkaren hade missköt sitt jobb.

För mig är det fortfarande en gåta hur man kan släppa ut en ensam 14 årig tjej från en låst psykavdelning, utan hennes föräldrars tillstånd för att, hon behövde gå ut på en koncert? Är inte det fel? Bör inte någon stå tillsvars för det? Bör ingen bli straffad för att ha tagit ett helt felaktigt beslut?

Jag hoppas bara att det här har blivit en ordentlig läxa för vissa… .

Beslut i Lex Maria-ärende angående självmord

Då hela Sagas sjukdom och självmord är en gåta för många av oss och då hela Lex Maria beslutet är en offentlig handling, väljer jag att publicera den här och dela med mig av den.

Nästa steg i min sorgbearbetningsprocess är att få beslutet från HSAN och polisanmälan som är gjorda hösten 2008.


Anmälare: Anmälningsansvarig
Berörd verksamhet: Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken
Patient: Kvinna, född 1993
Tidpunkt för anmäld händelse: 2008-05-30
Anmälan inkom till Socialstyrelsen: 2008-07-18

Underlag
För utredningen har följande underlag använts:
· Internutredning av verksamhetschef
· Händelseanalys
· Patientjournal
· Personalens redogörelser
· Besök i verksamheten
· Rättsmedicinskt protokoll
· Klinikens vårdprogram

Närstående har lämnat sin beskrivning av händelsen. Händelsen har anmälts av närstående till HSAN.

Händelseförlopp
Av handlingarna framkommer att patienten hade uppvisat tilltagande ångest och nedstämdhet och sökte BUP-mottagning våren 2008. Initialt föreslogs utredning och behandling i öppenvård. Patienten hade tilltagande suicidtankar under våren och lades in på vårdavdelning efter ett självmordsförsök. En närstående hade tidigare arbetat vid kliniken vilket gjorde att vård vid annat sjukhus diskuterades. Av olika skäl beslöt man dock att vårda patienten vid egna kliniken. Personal som inte träffat den närstående utsågs till kontaktpersoner och en läkare som i huvudsak inte arbetade på avdelningen utsågs till patientansvarig läkare (PAL). Patienten vistades cirka två månader på avdelningen. Samma dag som självmordet inträffade hade patienten beviljats permission till hemmet för att genomföra en aktivitet med en kamrat. När den närstående kom för att hämta patienten uppstod en konflikt vilket resulterade i att patienten återvände till avdelningen. Även den närstående återvände till avdelningen och det beslutades att denne skulle åka hem för att sedan ringa till avdelningen och se hur läget var. Man beslöt på avdelningen att patienten skulle genomföra den planerade aktiviteten och sedan återvända till avdelningen. Den närstående informerades inte om detta utan fick uppgiften när hon kontaktade avdelningen en timme senare. Efter aktiviteten ringde patienten till avdelningen för att meddela att hon skulle bli försenad. Patienten återkom inte till avdelningen utan tog sitt liv.

Vid Socialstyrelsens besök framgick det att det fanns en planering för patientens vård som dock inte kan utläsas i dokumentationen. Patienten upplevdes som en mycket social, analytisk och intellektuell person som pratade mycket med olika personal. En uppfattning var dock att det var svårt att få känslomässig kontakt med patienten. Det framgick att man hade olika åsikter om patientens mående och att det borde ha diskuterats mer vid ronder. Enligt skattningsskalan MADRS visade patienten uttalade tecken på depression. Skattningarna gjordes emellertid inte systematiskt. Kliniskt var tillståndet motsägelsefullt och svårbedömt. Enligt behandlare hade patienten själv en plan för vad som skulle kunna ge ett bra liv. Vid Socialstyrelsens besök på avdelningen framkom att man ansåg det som en brist att det inte genomfördes några behandlingskonferenser för patienten, då samtliga patientens behandlare hade kunnat närvara för att kunna få en samlad bild av patientens mående.

Berörd personal som var delaktiga i patientens vård har lämnat egna redogörelser. Avdelningsöverläkaren skriver bland annat följande. Vid ronden veckan innan patienten tog sitt liv bedömdes tillståndet som förbättrat både utifrån vad hon klarat av och vad som framkom av personalens observationer. Patienten hade haft permissioner som förlöpt väl och var aktiv då det gällde att planera för sin framtid, bland annat genom ett test som visade att hon väl klarade framtida studier. Patienten hade börjat ifrågasätta sin vistelse på avdelningen eftersom hon skötte alla överenskommelser som gjordes. Detta tolkades av avdelningsöverläkaren och övrig personal vid ronden som positiva tecken. Ett gemensamt samtal med de närstående planerades för att förankra patientens planer för sommaren samt boende till hösten.

I avdelningsöverläkarens bedömning ingick att patienten fick göra korta tidsbestämda utflykter utan bevakning. Patienten skötte detta. På avdelningen spelade hon gitarr, läste läxor och lärde sig virka. Hon var också uppmärksam på andra patienters behov. Av psykologens yttrande samt journalanteckning framgår bland annat att bedömningen att låta patienten genomföra aktiviteten gjordes i enlighet med tidigare planering, beslutad vid ronden. Patienten hade också uttryckt hur viktigt det var för henne att åka på arrangemanget. Patientens upprördhet hade till synes lagt sig när hon åkte iväg och det bedömdes inte finnas skäl att ha i åtanke att patienten skulle ta sitt liv. PAL skriver bland annat i sitt yttrande att under den tid hon var patientansvarig fluktuerade patientens tillstånd, men över en längre tid sågs ingen förbättring. Dagen före den planerade permissionen genomfördes en bedömning av suicidrisken. Patienten uttryckte då tydliga framtidsplaner vilket hon tidigare inte hade förmedlat till PAL. Dock hade övriga depressionssymtom inte minskat varför ett byte av antidepressivt läkemedel övervägdes. PAL uppger att prover togs under vårdtiden som påvisade perniciös anemi, varför barnmedicin konsulterades. Prover för TSH var inom referensvärdet. Remiss skickades även till barnneurologen och ett mottagningsbesök planerades i juni månad. Av okänd anledning gjordes ett nytt TSH prov en vecka efter det första, värdet låg då marginellt högre än referensvärdet och gav inte anledning att diagnostisera hypotyreos. Någon behandling avseende thyroidea-sjukdom var således inte aktuell. En närstående uppgav att patienten hade frånvaroattacker, overklighetskänslor och en känsla av att vara styrd. Dessa symtom penetrerades noggrant av PAL som bedömde att patienten led av svår depression med ångesttankar.

En närstående har i flera skrivelser till Socialstyrelsen påtalat brister i patientens vård. Det framgår även av dokumentation att en närstående var orolig för att patienten skulle ta sitt liv. Närstående har också påtalat brist på information kring patientens vård.
Av patientens journal framgår att riskbedömningar gjordes vid några tillfällen, samt att MADRS gjordes vid två tillfällen, ett i samband med inläggning och ett i senare del av vårdperioden, med utfall av höga poäng. Av diktat två dagar före händelsen anger PAL att det i stort sett inte ägt rum någon förändring varför Anafranildropp övervägdes påföljande vecka om ingen förbättring inträffade.

Rättsmedicinsk obduktion visar på att patienten hade antidepressivt medel i relativt låg terapeutisk koncentration.

Verksamhetens identifierade brister
Utifrån händelseanalysen har bland annat följande områden uppmärksammats:
-Rutinerna för inläggning av ”personalbarn” följdes inte.
-Kontakt mellan närstående och patientansvarig läkare fungerade inte optimalt då läkaren bara delvis arbetade på avdelningen. Det var därför svårt för någon annan på avdelningen att ta över ansvaret. Läkaren var också tidvis bortrest.
- Personalen kände sig inte fullt delaktig därför att patientansvarig läkare bara delvis deltog i avdelningens ronder och verksamhet.
- Närstående och personal hade inte en optimal kommunikation.
- Patienten diagnostiserades ha en depression och behandlades med antidepressiva utan nämnvärd effekt. Detta kan ha berott på att dosen var för låg eller att diagnosen var mer komplicerad. Gradvis skolgång och hemfärd planerades trots att patienten inte hade blivit förbättrad under avdelningsvistelsen.
- Det hölls inte vårdkonferenser med all involverad personal där all information kunde ha ventilerats och bedömts.
- Ordinerade lab.prover vid intagningen glömdes och visade, när de senare togs, på B12- brist och lätt förhöjda TSH- värden. Behandling inleddes en vecka innan patienten tog sitt liv.
Verksamhetsansvarigas åtgärder
Verksamhetschefen har beskrivit följande åtgärder:
- En åtstramning av de medicinska rutinerna på avdelningen så att exempelvis provtagning sker direkt efter ordination och följs upp direkt när svar kommit.
- Utöver ronden även genomföra regelbundna behandlingskonferenser minst en gång per månad för alla ungdomar som är inlagda mer än enstaka dagar. Under behandlingskonferensen ska framgå en tydlig behandlingsplanering och riktlinjer för vården.
- Tydlig föräldrainformation vid alla permissioner (och även i övrigt).
- Utbildningsinsatser till avdelningens personal gällande suicidprevention för att öka kunskapsnivån ytterligare.
Socialstyrelsens bedömning och krav på åtgärder
Genom utredningsmaterial samt besök i verksamheten har brister som rör kvalitet och patientsäkerhet i verksamheten uppmärksammats.
Socialstyrelsen kan konstatera att ett tillvägagångssätt som innebär att PAL inte finns vid avdelningen ställer stora krav på verksamheten avseende dokumentation, informationsöverföring och rutiner. I detta ärende framgår att dessa områden inte fungerat tillfredsställande.
Av personalens redogörelser och vid Socialstyrelsens besök framgick att det fanns en plan för patientens behandling. Någon vårdplan kan dock inte utläsas av dokumentationen. Journalen ger en fragmenterad bild med olika fokus på patientens mående och det är svårt att få en samlad bild av patientens faktiska mående. Skattningsskalor (MADRS) har använts och riskbedömningar har gjorts, dock inte systematiskt och de är motsägelsefulla till de observationer som dokumenterades. Detta ärende belyser även vikten av samverkan kring vård- /behandlingsplanering vilket också diskuterades vid besöket.

Det framgick att patientens vård och behandling diskuterades vid ronder flera gånger i veckan. Vid dessa tillfällen beslutades bland annat om permissioner, övervakningsgrader samt läkemedelsbehandling. Besluten som fattades vid ronder har i regel inte dokumenteras. Vid besöket diskuterades vikten av att alla beslut som rör en patient dokumenteras i patientjournalen.

Patienten uppvisade initialt depressiva symtom och behandlades utifrån depressionsperspektivet, vilken diagnos anges i slutanteckningen. Det framgår inte i journalen vilka bedömningar som gjordes utifrån att patienten inte svarade enligt förväntan på medicinering. Det är svårt att följa resonemangen avseende patientens problematik och det framgår inte om differentialdiagnostiska överväganden gjordes. En indirekt bedömning av sjukdomstillståndets svårighetsgrad framgår dock om anteckningen om övervägande av behandling med Anafranildropp.
Bedömning av självmordsrisk gjordes vid några tillfällen, men det framgår inte alltid vad behandlarna grundat sina bedömningar på. Riskbedömningen bör göras strukturerat och systematiskt. Skalor eller andra skattningsinstrument kan öka precisionen i bedömningen. Man bör uppmärksamma att självmordsrisken varierar med tid, plats och situation. Det är viktigt att riskbedömningen upprepas samt att samma systematik används, vilket gör det möjligt att jämföra över tid och mellan olika bedömningar. Självmordsrisken kan anges liten, måttlig, hög eller svårbedömd med angivande av relevanta skyddsfaktorer.
Verksamheten har vårdprogram för suicidnära patienter, egentlig depression hos barn och tonåringar samt PM för riskbedömning av patienter med egentlig depression. Följsamheten till vårdprogrammen har varit bristfällig.
Verksamheten har genomfört en händelseanalys som påvisat flera förbättringsområden. Vissa åtgärder har vidtagits med anledning av de brister som uppmärksammades.

Med anledning av Socialstyrelsens uppmärksammade brister begärs en redovisning av följande.

· Hur samverkan och informationsöverföring ska ske i de fall patientansvarig läkare inte tjänstgör på avdelningen

· Hur det säkerställs att en bedömning/diagnos bekräftas eller revideras samt dokumenteras.

· Verksamhetens rutiner för hur riskbedömningar genomförs och dokumenteras i patientens journal.

· En rutin som säkerställer att beslut från ronder, behandlingskonferenser och liknande dokumenteras.

· På vilket sätt behandlings-/vårdplaner och riktlinjer för patientens vård dokumenteras i enlighet med Patientdatalagen (2008:355) och SOSFS 2005:12 om dokumentation och spårbarhet.

· Hur det säkerställs att dokumenterade vårdplaner följs upp, omprövas och revideras.

· Hur det säkerställs att vårdprogram är ändamålsenliga, tillämpas och följs upp samt hur de revideras planenligt och vid behov.


Beslut
En redovisning om vidtagna åtgärder ska sändas till Socialstyrelsen senast den 30 april 2009.

VIMILs 10 råd för anhöriga till sörjande

VIMIL, Vi som mist någon mitt i livet

• Respektera den sörjandes känslor precis så som de är.
• Hör av dig, den sörjande orkar inte.
• Håll tyst och lyssna, trösta med närvaro och inte i ord.
• Fysisk kontakt, krama om eller ge en klapp på axeln.
• Se till att den sörjande äter och dricker.
• Bryt inga löften - man är sviken redan
• Erbjud dig att delta i aktivitet, typ promenad.
• Tappa inte kontakten, när allt lugnat sig.
• Uppmuntra att träffa andra i samma situation
• Håll ut - sorg tar tid.