De hemska veckorna på BUP Akuten. Del 1.

Nu när jag har kommit så här långt i min berättelse känns det konstigt. Varför är jag inte längre motiverad att skriva? Kan det vara alla kommentarerna som har påverkat mig? Kan det vara alla hot och otrevliga kommentarer? Men dem var ju och andra sidan inte många. Jag har faktiskt fått flest positiv respons. Men varför känns det då konstigt?

Kan det vara för att någon känner igen sig och blir sårad med min saga? Men om man är ”pis off” på någon som man anser ha varit orsaken till att någon annan har skadat sig själv då, ska man då hålla käften och vara tyst?

Visst, man kan tycka varför gjorde du ingenting medans hon levde? Svaret till den frågan är, Jag vet inte. Jag kan säkert räkna upp 10 saker jag kunde ha gjort och minst 10 saker som jag också gjorde. Jag kan skylla på ytterligare 10 andra saker. Men det räckte i alla fall inte. Jag måste nog leva med den tanken resten av mitt liv.

Vad vill jag egentligen uppnå med min berättelse?
Från början ville jag lätta på trycket. Ni som har någon gång känt er orättvis behandlat vet säker vad jag menar. Man kommer till en punkt, då man inte orkar längre. Ni vill bara skrika.
Ett tag trodde jag att jag kan hjälpa andra, men kan jag verkligen det? Du som sitter i samma situation som mig idag, Kommer du och åka till BUP akuten ikväll efter att ha läst min berättelse och säger till personalen ”Nej, nu räcker det. Jag tar min son med mig nu. Ni kan ringa polisen om ni vill, men jag tar med honom och är hos honom tills han blir frisk. Jag vet varför han är sjuk och hos mig kommer han att bli frisk.” Nja Det tror jag inte att ni gör?

Men vänta lite, jag kanske är ute efter hämnd. Jag kanske vill hämnas. Får man göra det? Får man känna så? Men varför i så fall via en saga och varför vill jag dela med andra om min hämnd?

Nej vi får se vad som händer i framtiden. Antingen kommer min Saga ut som en bok eller så kommer man att ha glömt bort den om några månader när jag verkligen vet vad jag vill. Just nu vill jag bara avsluta det jag började för två veckor sedan.

Tillbaka till berättelsen… .
Dagen efter mötet på BUP akuten får jag samtal från vår kontaktperson på BUP akuten. Hon tyckte att Saga behöver komma ut på permission. Så vi bestämde att jag skulle hämta henne på lördagen och hennes mamma på söndag. På lördag åkte Saga och jag och bowlade först och sedan åt vi på Mc Donald´s. Medans vi åt på Mc Donald´s pratade vi lite om hennes situation och hur hon egentligen mår. Jag menade att hon måste tro på sig själv och vara medveten om att det här som hon känner just nu är bara övergående och att hon kommer snart att bli bättre. Vidare förklarade jag för henne att jag har full förtroende för BUP och jag är säker på att de hjälper henne på bästa sätt. Jag berättade också för henne att även jag mår dåligt av att se henne i den situationen. Jag berättade för henne att det gör så ont att ändå sedan hon har blivit inlagt så har min vänstra ögonlock hoppat hela tiden av stress. Kort därefter såg jag hur ledsen hon blev, och då sa hon att hennes fot och ben börjar domna och hon ville åka tillbaka så fort som möjligt till BUP akuten. Därför åkte vi tillbaka tidigare än planerat.

Några dagar senare blev jag kallad till ett nytt möte med samma personer som tidigare, men den här gången var Sagas mamma också med. Utan att överdriva kan jag säga att det var det värsta möte jag hade varit med om i mitt liv. Under resan dit kände jag mig som John Cleese i filmen ”Ursäkta, vad är klockan?” när han i början av filmen sitter och tränar på sitt tal, medans han missar sitt tåg. Men när han väl ska hålla tal i slutet av filmen så får han tunghäfta. Exakt så kände jag mig också. Jag visste exakt vad jag skulle säga innan, men så fort jag sa någonting så blev jag muntligen krossad av Sagas mamma.
Vad jag än sa var det fel.

Ja sa att Saga mår dåligt på grund av hennes miljö hemma.
Mamman svarade, Saga har det mycket bra hemma. Hon brukar också må dåligt när hon bor hos dig, tillade hon. Det var bland annat därför hon avbrott sin permission med dig i lördags, för att du hade berättat för henne att du vill att hon flyttar till dig. Oyyy hörde man de andra i rummet ropa, hur kunde du säga någonting sådant till henne, tyckte alla.
Men vänta lite sa jag, det där har jag aldrig sagt till henne, jag sa att jag mår dåligt av att se henne såhär, men inte om att hon ska flytta till mig. Oyyyy hörde man igen, hur kunde du säga att du mår dåligt till henne nu när hon mår sådär.

Ja sa att det finns flera i hennes omgivning som också mår dåligt hemma hos mamman.
Mamman svarade direkt det bror på att de har haft bakterier i kroppen. Men nu mår de hur bra som helst.

Jag sa Saga måste byta miljö om hon ska ha en chans att bli bra.
Mamman svarade nej, jag vill arbeta vidare med vår relation och det finns god grund för detta nu.

Men herre gud förstår du inte att hon mår dåligt och ligger på BUP just nu? Hörde jag mig själv säga.
Då sa Kurator, nej men nu mera är det mer accepterat i Sverige att man söker sig till BUP och psykiatriska vården. Så du behöver inte må dåligt av det.

Jag var så gråtfärdig så jag kunde explodera vilken sekund som helst. På mötet bestämdes det att tills vidare ligga lågt när det gäller stora förändringar. Alltså jag skulle inte säga att hon skulle byta miljö och flytta och inte heller att jag mår dåligt av att se henne lida. Vidare bestämdes att vi skulle ha ett möte där man bjuder in de övriga vuxna kring Saga som också vill uttala sig om Sagas situation.

Jag mådde så dåligt när jag kom hem att jag bestämde mig att aldrig sätta min fot på BUP igen.
Dagen efter ringde jag och tackade nej till näst kommande mötet. Jag gjorde säkert fel att avböja, men just då kände jag mig så arg att. Jag orkade inte ett möte till där jag blir helt missförstod och ner trampat. Mycket riktigt på det mötet kom inte heller fram att det är Sagas mamma som är orsaken till att Saga mår dåligt, utan alla var överense om att Saga behöver fortsätta bo hos mamman.

Några dagar senare ringde både sköterskan och kuratorn och undrade varför jag inte hälsar på Saga. När jag förklarade varför, svarade de att jag hade missuppfattat det hela. Kuratorn bad till och med om ursäkt för det hon hade sagt. Det ska hon ha en eloge för tycker jag. De ville att jag skulle planera nästa permission med Saga.

Visst jag hade missuppfattat det hela. Anledningen till det var att ingen hade berättat för mig då att jag hade rätt. Ingen hade berättat att Saga mår dåligt på grund av samspelet med modern. Ingen hade berättat för mig att hon mår sämre än jag visste. Ingen hade berättat för mig vilken dödslängtan Saga hade. Inte konstigt att jag missuppfattade det hela. Allt detta står i journalen.

Näst kommande dagar och veckor är mycket konstiga. Jag har läst Sagas journal minst 20 gånger och ändå blir jag förvirrad. Inte konstigt att Saga inte kände sig bättre.

Det här är hur jag tolkar journalen.
För det första är journalen knapphändig. Det fattas en hel del information. Bland annat mina telefonsamtal till BUP akuten och önskan att få träffa en läkare. Även Sagas mammas samtal. Hennes permission hos mig. Och en hel del små saker som hände under denna tid.

Vidare kan man läsa att ena dagen mådde Saga på topp och nästa dag fick hon panikångest och tredje dag ville hon bara dö. Lite beroende på vem som besökte henne och hur ofta.

På flera ställen kan man läsa hur Saga frågade efter mera mediciner, så som en narkoman som måste få sin dagliga dos. Enligt vad jag kan tyda fick hon olika sorters mediciner dock av samma sort. Alltså lite försökskanin aktigt.

Samtidigt med det ovanstående började man att planera att skicka Saga till skolan på dagarna. Jag förstår inte varför de hade så bråttom? Saga hade ju topp betyg. Hon låg alltid långt före i alla ämnen. Varför så bråttom att börja skolan mitt i alltihop. Speciellt nu när hon ena sekunden ville dö och nästa minut tog tabletter.

På torsdagen samma vecka som Saga skulle på permission hos mig så försöker hon igen ta livet av sig. Den här gången hemma hos mamma. Här går meningarna isär och jag hittar ingen anteckning i journalen heller. Men enligt tidigare uppgift från BUP så kommer mamman överense med Saga att låta henne vara hemma ensam i 2 timmar. Fråga mig inte varför, men enligt Sagas mamma så ville BUP att hon skulle ge Saga mer frihet. Samtidigt vet jag att Saga hade tjatat till sig att vara hemma ensam. Så mamma åker iväg och när hon kommer tillbaka så hittar hon henne i badrums golv med en kökskniv på bröstet och blod överallt. Även här går historien isär, för enligt uppgift var det någon annan som kom till platsen först, tack vare att Saga själv ringde till en mycket nära anhörig som i sin tur larmade.
Detta ledde i sin tur att BUP inte ville tillåta Saga permission hos mig samma helg. Men när jag ringer och trycker på att vi alla har sett fram emot detta inklusive Saga, så accepterar de det först. Men sedan ringer Sagas mamma och mer eller mindre hotar BUP, enlig överläkaren på BUP. Jag mins att jag satt en hel timme och pratade med överläkaren om vikten av att Saga ska komma till oss. Men jag fick inte rätt. Överläkaren menade att jag aldrig kan garantera Sagas säkerhet när jag har gått och lagt mig. Vidare menade hon att jag kan om jag vill åka dit efter jobbet, hämta Saga, vara med henne en timme och sedan åka tillbaka med henne samma kväll. Alltså åka 10 mil fram och tillbaka två gånger för 2 timmars besök. När jag vägrade så sa överläkaren ”Nej nu kör du med utpressning mot mig”. Om våra samtal finns inte heller några anteckningar i journalen. Den kvällen var vi alla väldigt besvikna, Saga, jag och övriga familjemedlemmar.

Tidigt dagen efter åkte jag och hämtade henne hem under dagen, men fick åka tillbaka med henne samma kväll. På vägen hem så var hon så ledsen. Hon menade på att hon hade varit 6 veckor på BUP och fortfarande inget tecken på att hon blir frisk. Jag kände hur hopplös hon kände sig.

Eftersom Saga var så självmordsbenägen så ville hennes mamma inte låta henne gå ensam till skolan, medans BUP trodde att det är helt ok att låta henne gå ensam. Detta orsakade en konflikt mellan Saga, Sagas mamma och BUP. Jag tror att från och med då startades en sort irritation och som i sin tur gjorde att förtroendet mellan alla kallnade. Ingen tog den andra på alvar.

Alltså:
Saga var arg och besviken för att mamman ville hämta och lämna Saga på hennes skola samtidigt som hon helst ville följa med henne överallt på skolan.

Mamman var besviken på Saga och BUP att de ville låta henne åka själv till skolan.

Jag var besviken på Sagas mamma för att, dels kunde jag inte släppa det här med att hon bar skulden till att Saga mådde dåligt, dels att hon satt och ljög på det sist mötet. Dessutom ville hon inte släppa Saga så hon kunde byta miljö.

BUP var trött och arg på Sagas mamma som hela tiden var på de, ställde krav och var otrevlig mot personalen enligt personalen själva.

Så BUP kontaktade mig och förklarade situationen för mig enligt ovan och bad mig att snarast komma dit för att ha ett gemensamt möte. Syftet med mötet var att förklara för Sagas mamma att Saga behöver andrum, distans och för hennes tillfrisknad måste låta henne själv bestämma.

På mötet var närvarande jag och Sagas mamma, kuratorn, ansvarige sjuksköterska samt Sagas psykolog.

Fortsättningen följer…