De hemska veckorna på BUP Akuten. Del 2.

Ay vad ont det gjorde att skriva det här avsnittet. Det var ett tag sedan jag grät så mycket.

Jag vill redan nu varna alla känsliga läsare för det obehagliga känslan de kan får när de läser det här avsnitten.

Jag vill också passa på och nämna att ingen av oss har rätt att döma ut någon. Det här är verken domstol eller vi någon domare. Jag tror inte på tillfällighet, utan ödet. Jag tror på att alla lever med det de själva åstadkommer.

Fortsättningen på sagan:
Mötet var mycket kort och konsist, samtidigt mycket tillgjord. Alla visste vad den andra skulle säga i för väg, och ingen sa mer än nödvändigt. Syftet var ju att tala om för Sagas mamma att ”back off”. Personalen hade informerat mig att om mamman inte kunde acceptera detta så skulle de hjälpa mig att kontakta familjerätten.

På mötet tog man upp bland annat ansvarsfördelningen mellan föräldrar och BUP. Det förtydligades att när Saga är hos en av föräldrarna har den huvudansvaret även för information till den andra föräldern. När Saga är på BUP är det personalens ansvar att informera båda föräldrarna om något särskild inträffar.

Personalen berättade också att på ronden idag hade de beslutat att Saga fortsätter sin skolgång fast med kortare dagar. Skjuts till och från skolan kunde hon få men sedan skulle hon vara utan förälder eller personal under skoltiden.

Sagas mamma var mycket orolig och menade att Saga har sagt till henne att hon inte kommer att leva fram till hon fyller år. Hon är helt övertygad att Saga kommer att ta sitt liv. Vidare efterfrågade hon bedömningar som var gjorda av läkaren både före och efter senaste händelsen hemma.

Jag och andra sida, dels litade jag på BUP och dels var jag där mer som ett stöd för personalen än Saga. Så jag höll inte alls med mamma, utan drog igen hela det här att ni är experter, ni vet vad som är bäst och jag håller med er. Jag frågade hur ofta det har hänt att era patienter verkligen har tagit livet osv. Jag kommer också ihåg att jag sa det är mycket viktigt att hon observeras under permissionerna hemma istället än på skolan. Vad jag menade var att istället för att följa med henne i skolan till och med in på toa, så lämna henne inte ensam hemma.
Sist men inte minst bestämdes också att Saga kunde gå på helgpermission och till och med att sova hos mig för första gången efter att hon blev inlagd. YESSSSSSSSSSSSS

Efter det mötet kände jag att både Saga och jag mådde mycket bättre. Det verkade som att för första gången var det någon som lyssnade på oss och gav oss rätt. Enligt Sagas journal så berättade hon att det kanske fanns någon omedveten del av henne som inte ville ta sitt liv.
Hon brukade ofta säga till mig att du litar på mig pappa men det gör inte mamma. Detta står även i journalen

Jag hade sett fram emot fredagen. Jag skulle nämligen träffa överläkare, professorn och experten inom detta område och tillika Sagas ansvarige läkare. Sagas mamma var mycket nöjd när hon hörde att just denna person skulle ta hand om Saga. Wow det måste ha varit för att de kände mamman som Saga fick henne sa mamman på första mötet. Ni förstår väl själva att en professor måste man bara träffa för att se vad det är för fel på Saga. Måste tillägga här att hon valdes som Sagas läkare för att den ordinarie överläkaren råkade vara mammas chef medans hon arbetade där. Men eftersom professorn inte arbetade ofta som avdelningsläkare så följdes inte heller rutinerna som det skulle. Överläkaren trodde att Professorn skulle göra vissa saker och tvärtom. För övrigt har Professorn tagit ett års sabbats år efter sagas händelse.

Jag var också mycket glad den dagen, för jag skulle ha träffat den ansvarige personalen efter mötet med professorn och efter mötena skulle jag ta med Saga till mig på helgpermission.

Men först till mötet med professorn. Jag hoppas ni kommer ihåg att samma person kände sig utpressad av mig en vecka innan. Observera att av den timmen som jag var hos henne finns inte en enda anteckning i sagas journal.
Min första fråga till henne:
Hur mår Saga?
Hennes svar: Saga har en djup depression som vi håller på behandlar. Jag har själv haft depression under många år och jag har precise ökat hennes dos på mediciner. Om hon inte svarar på det så sätter jag antidepressivt medel i droppform om 14 dagar.

Min andra fråga: tror du Saga kommer att ta sitt liv? Har du varit med om det under dina år?
Här kände jag att hon väntade innan hon svarade. Jag upplevde att hon inte visste riktigt vad hon skulle säga utan att jag använder det mot henne, men till slut svarade:
Ja, hon kommer att försöka och jag har varit med om någon som har gjort det.

Min tredje fråga: Varför mår Saga dåligt? Vad är det som har orsakat det?
Här tror jag hon glömde att jag inte var läkare för i 20 minuter berättade hon om någonting som jag en idag vet inte vad hon sa och vad hon menade.

Efter möte med Professorn var det dags med nästa person. På det mötet fick jag höra mycket intressanta och glada nyheter. Bland annat att Saga börjar bli bättre. Att hon ser fram emot helg permissionen med mig. Vidare berättade de att BUP anser att Saga behöver byta miljö och de kunde visa mig hur jag kunde gå tillväga, om Sagas mamma inte ville släppa Saga. Så en av de sakerna som bestämdes på det mötet var att jag skulle ta kontakt med en lämplig skola i närheten av där vi bor och anmäla Saga till det inför höst terminen.

Om ni visste vad glad jag var när jag träffade Saga efter mötet. Jag kramade henne så hård och pussade henne på kinden. Jag minns att jag sa till henne medans jag kramade henne att ha tålamod vännen, allting ordnar sig. Sedan åkte hon och jag först till mitt jobb och efter jobbet hem för en sista helg permission hos mig. Det var på mitt jobb som hon skrev en av hennes sista dikter.

Den helgen var oförglömlig. Vi tog det så lugnt. På något sett verkade hon som om hon visste att det var sista gången hon var hos mig. Vi kramade och masserade varandra, vi pussades och åter kramades mycket. Hon lekte länge med sina yngre syskon och spelade mycket piano.

Men jag sa inte vad som väntade henne. Jag fick ju inte det. Och även om jag hade sagt det hade det spelat någon roll för hennes dödslängtan? Tyvärr får vi aldrig veta det.

På lördagen satt Saga och läste sina mail. Plötsligt skrek hon av glädje jaaaaaaaaaaaaaaaa jag har fått sommar jobb. Det var länge sedan jag såg henne så glad.

När jag ändå satt där hos henne medans hon läste sina mail så frågade jag henne vad hon ville göra på sin födelsedag. Det var första gången som hennes födelsedag var samtidigt som hon skulle vara hos oss. Därför frågade jag henne vad hon ville göra, vad hon ville äta och vad hon ville ha för present. Hon svarade då att hon inte ville ha någon fest. Det ska bara vara oss själva. Hon ville äta sin favoriträtt och den enda hon önskade var att ta en lång promenad ensam. Till present ville hon ha en korsett. Till sist sa hon att hon inte heller ville ha några samtal. Inte ens från mamma tillade hon.

På söndag när vi satt i bilen och var på väg till BUP, så sa hon, Tack för en underbar helg, nu har jag laddat batterierna.

Sista veckan.
Jag var glad. Jag kände att snart befriar jag Saga från hennes nuvarande miljö och situation. Tidigt på måndag morgon tog jag kontakt med en ny skola och fick den information jag ville och senare skrev jag ut alla blanketterna och fyllde i dem.

Dagen efter skulle vi träffa två nya stjärnor. Man kan ju inte vara på BUP akuten hur länge som helst. Saga tyckte inte att hon mådde bättre, Mamman tyckte hon var sämre, jag ville få ut henne därifrån så snart som möjligt. Bup ville bli av med henne så snart som möjligt.

Därför hade BUP skickat en remiss till öppna psykmotagning för att ta över Saga på dagtid. De i sin tur hade inte tid, så de skickade oss till en privat mottagning. Där träffade vi två Psykologer. Tanken var att vi skulle träffa de gemensamt idag och nästa gång bara föräldrar och därefter var och en ensam. På mötet var jag, Sagas mamma och Saga. I rummet satt Saga i mitten och jag till höger och mamman till vänster om henne. Tjärnorna satt mittemot. Saga satt snett vänd mot sin mamma samtidigt som hon höll min hand. Om saga hade minsta förtroende och hopp på BUP och sjukvården, så dog allt efter det där mötet. Jag såg på henne att hela hennes värd rasade. Tänk er själva, att må dåligt och istället för att få hjälp, behöva börja om och berätta vem man är för tredje gången.
Till och med jag mådde mycket dåligt. Jag hörde av psykologen efteråt att Saga hade reagerat mycket stark och flera gånger hade sagt att min pappa såg så ledsen ut.
Det enda positiva med mötet var att mamman började igen neka till att de har problem hemma, men den här gången var Saga som en levande bevis som rättade sin mammas bortförklaringar.

Efter mötet skulle Saga gå och klippa sig. Det var sista gången jag såg min dotter.

Samma kvällen på BUP mådde Saga så dåligt tydligen att framför TV blir hon plötsligt vit i ansikte och ledsen. Sedan går hon och gråter hulkande i sitt rum. Hon berättade inte för någon vad det var.

Observera att utan att jag blev informerad så har Saga varit på kvällspermission hos mamman under hela denna vecka.

På torsdag får jag samtal från kontaktpersonen på BUP. Hon ville boka en tid med mig och mamman för att gå igenom Sagas framtid med oss. Vi bestämde tisdag veckan efter och kom överense om att på mötet förklara för mamman vikten att Saga måste byta miljö. Vid det laget var både jag och kontaktpersonen egentligen emot att låta Saga gå på helgpermission hos modern. Båda var överense om att varje gång hon är där så brukar hon må sämre. Men för att ytterligare bevisa för mamman på tisdag att så är fallet, valde vi att låta Saga åka till modern.

Den svarta fredagen.
Klockan 17.00 hämtar mamman Saga på BUP. Ca 17.10 ringer jag Saga för att höra hur hon mår. Stör jag fråga jag henne? Inte alls svarar hon, mamma är dum igen och då får jag en ursäkt att komma ifrån henne. Svarade hon. Jag förstår gumman, ta det lugn. Jag ville bara se hur du mår. Vi kan höras senare. Lova att du ringer mig så fort det är någonting. Sa jag till henne. Det var sista gången jag hörde Sagas röst.

Klockan 23.00 ringer Sagas mamma till mig. Observera trots tidigare överenskommelse med alla parter så är det ingen jävel från BUP som ringer mig trotts att de är ansvariga att kontakta båda föräldrarna. Med gråtande röst berättar mamman för mig att när hon skulle hämta Saga från BUP för helgpermission, så börjar de bråka innan de ens hade kommit till parkeringen. Saga blir då arg på mamman och slår henne på bröstet. Enligt mamman så var det enda hon hade sagt till Saga var att ”din pappa kanske har rätt, du kanske mår mycket bättre om du flyttar till honom.”

Därefter springer Saga tillbaka till BUP och sitter i samtal med hennes psykolog, medans mamman sitter i väntrum och väntar på henne. Saga skulle också gå på en koncert senare under kvällen med en kompis. Detta hade inte heller någon informerat mig om. Efter 45 minuter får mamman bråttom i väg och lämnar Saga kvar på BUP. Enligt mamman så ringer hon till BUP senare på eftermiddagen och vänligt men bestämt avråder de från att skicka Saga på koncert. Men de anser att Saga behöver för sin hälsa att komma ut. Enligt mamman så hade hon till och med frågat ansvarig personal om de tar på sig ansvaret på Saga? Jadå det gör vi hade dem svarat. Så utan att de ringer mig eller mamman kickar BUP en 14 årig tjej med en cykel till en koncert i stan.

När mamman ringde mig så bad jag henne lugna ner sig och bad henne att få återkomma till henne efter att jag hade pratat med BUP. Jag ringde BUP 23.10 och de förklarade för mig att Saga skulle ha varit tillbaka till 21.30. 21.25 hade hon ringt BUP från kompisens nalle och meddelar att hon blir 45 minuter sent.

22.50 när hon inte dyker upp ringer personalen modern. Observera fortfarande bara modern inte mig. När jag hörde detta så sa jag till henne att vi får avvakta till 23.30 så ska jag ringa mamman. Jag ringde mamman och medans jag pratade med henne så säger hon att det ringer på dörren. Ok ring mig igen då sa jag till henne. Efter 5 minuter när hon inte hade ringt så ringde jag henne igen. Då hörde jag hennes ord: Saga är död. Jag fattade ingenting. Sluta skoja sa jag. DU hörde jag igen Polisen är här. Saga är död. Ok för jag prata med polisen då. Jag trodde hon skojade och Saga skulle säga haha lurad. Men istället hörde jag en röst som jag inte kände igen. Då fick jag svårt och andas…

Fortsättningen följer.