Tiden efter

Jag mins en enorm smärta i bröstkorgen. Jag kände hur pulsen höll på slå sönder stora kärlen. Jag kom på mig själv att jag satt och hyperventilerade samtidigt som någon på andra sidan luren sa, är du ensam? Har du någon hos dig? Jag hörde mig själv säga ja det har jag och sedan la jag på luren.

Några minuter senare ringde jag till BUP. Jag vet inte varför jag gjorde det. Jag sa med en artig men skärad röst, Jag ville bara informera er att Saga är död. Jag kommer inte ihåg vad hon sa i luren, utan la bara på och ringde ytterligare två andra och meddelade det fruktansvärda. Efter ett tag fick jag SMS från sagas mamma att hjälp var på väg hem till henne och om vi ville kunde vi också åka dit.

Så efter en stund åkte vi dit. Observera att från och med denna stund så kände jag så stark samhörighet med Sagas mamma att jag la allting bakom mig. Jag kände vi satt i samma båt nu och ingenting spelar någon roll längre. Det som har varit har varit. Ingenting kan ta tillbaka Saga nu.

När vi kom fram till Sagas mamma, så var hjälpen redan där. Det var bland annat en präst och en medhjälpare. Vi satt en stund och pratade. Sagas mamma berättade bland annat att sjukhuset hade kontaktat henne och erbjudit ett möte dagen efter klockan 10. Ingen från sjukhuset hade kontaktat mig.

Efter någon timme så åkte vi tillbaka hem.
Väl framme så hissade jag upp flaggan till halvstång och sedan satte mig på soffan och väntade på att BUP skulle ringa mig.
När klockan var ungefär 7 så ringde jag BUP och frågade varför är det ingen som ringer mig? Jag bad om att prata med en ansvarig läkare som kunde informera mig vad som hade hänt? Jag blev ombedd att vänta tills dag personalen hade börjat arbeta klockan 8.

Efter klockan 8 så vill jag minnas att jag ringde varje timme och frågade efter någon som kunde hjälpa mig. Men jag blev hela tiden hänvisat till att den ansvarige läkaren som var på väg att kontakta mig.
Klockan 13.00 ringde jag igen. Jag var nu ganska förbannad. Jag mins att jag sa antingen kan någon svara mig nu eller så kommer jag att åka dit och väl där vet jag inte vad jag kommer att göra.

Inte förrän klockan 14.00 ringde en avdelningsläkare. Jag vet inte varför han ringde egentligen. Han visste inte vad som hade hänt, han visste inte vem som var ansvarig istället frågade mig varför jag vill att någon ska ringa mig. Till sist sa han att professorn kommer att ringa mig efter klockan 15.

Ca 15.30 ringde professorn. Även hon visste inte mycket. Jag mins bara att jag nästan skrek i luren och frågade hur de kunde släppa en 14 årig tjej utan att kontakta mig? Hon hade inget svar och ge. Detta var sista gången jag pratade med professorn. Senare hörde jag att hon har tagit ledigt ett år efter det som hände.

På måndag åkte jag som vanligt till jobbet. Jag kände inte jag kunde vara hemma. Jag kände jag fick bra stöd på jobbet. Jag gjorde inte många knop, men allt var bättre än att sitta hemma. Så jag började dagen med att samla alla kollegor och samtidigt som en gemensam frukost gå igenom det som hade hänt. Efter det så satt jag igång och putsade alla fönster vi har på kontoret. Det tog hela veckan, men det var en fantastisk bra start att bearbeta.

På eftermiddagen samma dag så blev jag kontaktat av Klinik chefen. Hon ville erbjuda samtal med överläkaren och henne själv, men jag avböjde. Det är försent nu sa jag, jag väntade i 13 timmar efter händelsen att någon skulle ringa, men ingen ringde. Jo du blev erbjuden att prata med kuratorn sa hon. När då frågade jag och varför kuratorn? Kuratorn var inte ansvarig läkare den kvällen till la jag.

Vidare erbjud hon även min familj stöd, men jag kände jag hade fått nog av BUP. Hon sa vi är mycket frikostiga vad det gäller sjukskrivningar, så om du vill är det bara säga till.
Det enda jag bad henne var att ordna ett möte så snart som möjligt efter att de var klara med sin interna utredning. Jag hade många frågor som jag ville ha svar på.

Dagen efter ringde Kuratorn och pratade med mig.

Femte dagen fick jag ett mail från Klinikchefen där hon hade skrivit att både överläkaren på BUP samt den ansvarige för internutredningen vill gärna träffa mig. Så vi bestämde att veckan efter skulle jag träffa dem.

Först ut var det internutredaren. Under en timme berättade jag min version av händelsen. Eftersom jag verken visste någonting om vad det stod i journalen samt hade bestämt mig att stå på samma sida som Sagas mamma så sa jag ingenting annat än nödvändigt. Noga lyssnade internutredaren och hans assistent antecknade. Till slut så ifrågasatte jag BUPs sett att utan våra tillåtelse låta Saga gå ut ensam. Jag frågade utredaren om han kunde tänka sig att låta sina barn som är 14 att gå ut ensam en fredag kväll. Då svarade han ”I min kultur är det helt ok att låta 14 årig tjej gå ut ensam, men i din kultur är inte tillåtet.

Nästa besök var hos Överläkaren. Han som egentligen skulle varit ansvarig för Saga istället för professorn. Han sa inte mycket. Sista kvarten grät han bara. Han erkände att han hade gjort fel. Egentligen var det ju inte han som hade tillåtit Saga gå ut, men eftersom det var han som var ansvarig så är det han som måste stå tillsvars.

Tyvärr träffade jag aldrig Sagas psykolog. Jag vet inte om jag ville det heller. Sagas mamma hade däremot träffat honom. Till henne hade psykologen sagt att han hade flaggat för de andra personalerna att det är någonting som inte riktigt stämmer med Saga. Men de hade bara nonchalerat honom. Då hade han sagt att om ingen tänker lyssna på mig så tänker jag inte heller vara ansvarig för Saga. Därmed så hade han slutat att ha samtal med Saga. Hur han sedan kunde och vågade släppa ut Saga att ensam gå ut är fortfarande en gåta för mig.

I ganska tidigt skede frågade Sagas mamma mig om jag hade några önskemål vad det gäller Sagas begravning. Jag svarade att för mig spelar ingen roll, den enda önskemål jag har är att när allt är över så vill jag begrava henne i kyrkogården 100 meter från där jag bor. Jag erbjöd också min hjälp och bad henne att inte tveka att kontakta mig om det finns någonting jag kan göra.

Två veckor efter begravningen tillkallades vi till ett möte där internutredningens resultat skulle rapporteras. Det mötet hade jag sett framemot i snart en månad. Jag hade så stora förväntningar att jag var där en halvtimme innan mötet.

Mötet var rent fiasko. Närvarande på mötet var Akutmottagningens chef samt Klinikchefen. Hela den internutredningens resultat inklusive intervjuer med 14 pers visades i form av 10 tal sidor indelat med datum för de olika händelserna inramat av små fyrkantiga rutor. I varje ruta stod det några ord. Rapporten var mycket knapphändig. Det fattades ännu mer än det som fans i journalen. Enligt rapporten var det största felet som begåtts att de hade tagit hand om anhöriga till tidigare anställda. Det stod ingenting om andra fel och definitivt ingenting om att de lät Saga gå utan att fråga föräldrarna.

Besviken och ledsna kom vi ut från mötet.

På parkeringen tackade jag Sagas mamma för all hjälp med begravningen och berättade att det här var sista gången jag satt min fot i den staden. Jag sa att nu vill jag lämna allt bakom mig och se framåt i livet.

Någon vecka senare kremerades Saga och ytterligare någon vecka senare började mail tjafset om var hon skulle få sin sista vila. Från allra början önskade jag att ha henne hos mig, men efter ett tag så kändes det lite egoistisk av mig att kräva det. Men efter ytterligare ett tag så kände jag att jag har ju aldrig har fått ha henne vara hos mig varför inte nu heller? Hon skulle ju ändå ha flyttat till mig om hon hade levt. Så jag tänkte ok låt oss se de olika argumenten.

Första mailet om detta från Sagas mamma var vänligt och hon hade frågat mig om jag fortfarande kan tänka mig att låta henne begravas där hennes mamma vill?

Andra mailet från Sagas mamma var vänligt men ganska bestämt att hon inte kunde tänka sig att släppa på Saga. Inte ens nu när hon var död.

Tredje mailet föreslog hennes mamma att vi sprider hennes aska i havet. Vilket bra förslag tyckte jag.

Fjärde mailet va hon mer bestämd och tyckte att vi skulle söka hjälp eller snarare medlare.

Femte och sista mailet så fanns det inget alternativ, utan bara mammans vilja.

Det var då jag fick nog och började min blogg.