På vilket sätt påverkas barn, när de ser sina föräldrar bråkar?

Det är en intressant frågeställning tycker jag. Vad händer med barnet när de ser sina föräldrar skriker och bråkar med varandra.

Eller ännu värre när de slåss med varandra? Blir de likadana själva? Eller tvärtom de kommer att hata att bråka?

I vilket fall som helst hur kommer det sig att Saga bråkade aldrig med mig och inte ens höjde rösten mot mig, trotts att jag och hennes mamma bråkade med varandra ganska ofta? Men hon berättade för mig att hon och mamman bråkar ofta. Sagas mamma skriker, kastar saker och ger henne dåligt samvete. berättade hon för mig.

Tillbaka till min berättelse.

Det sägs att om man verkligen vill lära känna någon så ska man antingen resa ihop eller leva under samma tak. Detta var det presice vad jag och Sagas mamma gjorde. Och eftersom vi redan från början både bodde ihop och reste ihop intensivt, så lärde vi känna varandra ganska snabbt. För redan efter några månader kom verkligheten i kapp oss och problemen började.

Om det finns några faser i ett förhållande så kändes det att vi passerade fas ett: blind & kär, fas två: romantik & nöje ganska snabbt och hamnade rask in i fas tre: Gnäll och bråk.

Jag och Sagas mamma var helt olika på många sätt. Allt ifrån vardagliga saker, så som att komma någonstans i tid, städning och ordning hemma, till andra känslomässiga saker, som musik smak, färg smak, uppfostrings teknik osv. Dessutom, hade vi varit med om olika svåra saker under barndomen och innan vi träffades.

Jag var bland annat med om en revolution, krig, skilsmässa mellan föräldrar, flykten från Iran, starten på ett nytt liv i Sverige, anpassningen till en ny kultur och en mamma som var mycket sträng under tonåren. Alltså en vilsen och trasig själ.

Sagas mamma, också hon en trasig själ, också ett skilsmässobarn, mycket tuff tid under tonåren både hemma och på skolan, blivit mamma vid 17 års ålder med allt det som innebar osv. Alltså en temperamentsfull och bestämd ung dam som hela tiden ville ha all uppmärksamhet för sig själv. Hon ville alltid stå i centrum och allt och alla skulle kretsa kring henne.

Med tanke på ovanstående meriter och egenskaper i vårt bagage var det inte så konstigt att vi ofta bråkade och inte kunde komma överense om olika saker. Sagas mamma är väldigt duktig både verbalt och i skrift. Hon kan på nolltid få dig att känna dig instängt i ett hörn och känna att allting är ditt fel. Hon kan vända och vrida dina egna ord och få dig helt vilsen i din egen diskussion.

Ibland när jag kom hem från jobbet kunde jag känna i luften att allt inte stod rätt till.
-du ser ledsen ut idag har det hänt någonting? Kunde hon fråga.
-ingenting speciellt, jag är bara lite trött svarade jag.
-det är någonting, jag ser det på dig? brukade hon fortsätta fråga.
-nej, det är ingenting, jag vill inte bråka idag, allting är bra. Fortsatte jag och svarade.
-men jag ser att det är någonting, och om det är det, så måste vi reda ut det här och nu. Fortsatte hon med högre röst.
Hade jag tur och orkade prata, och framför allt göra som Saga brukade kalla det ”stänga, hålla med och i värsta fall spela teater” eller som jag kallar det vara diplomatisk så kunde vi lösa den ”stora” krisen, och sluta bråket ganska snabbt . Men var jag trött och inte kunde hålla masken och Sagas mamma förstod det, då var det skört för mig. Ljudnivån brukade stiga till max, Sagas mamma kunde kasta saker, slå sönder saker, slå sig själv och andra tills vi redde ut det hela.
-Där ser du att det är någonting, brukade hon säga till slut… .

Vid sådana tillfällen var jag inte tillräckligt stark själv för att kunna göra det jag helst ville nämligen gå ut ur lägenheten, eller gå in i mitt rum och stänga dörren efter mig. Oh nej, tvärtom det var det värsta jag kunde göra. PROBLEMET skulle lösas då på en gång. Samma sak brukade Saga berätta för mig. Gick man in och låste sig i ett rum, hände det att sagas mamma slog sönder dörren.

Hur blir ett barn i en sådant miljö? Beter man sig likadant mot barnet som man är mot varandra?