I min berättelse är vi nu på samma datum när jag började berättelsen, alltså 30 juli. Två månader efter att Saga tog sitt liv. Men till skillnad från när jag började skriva så vill jag inte att ni ska avgöra vem hade rätt och vem hade fel. Jag vill inte att ni ska döma. Ingen ska döma. Det här är min sida av myntet. Det är min berättelse om vad jag har varit med om. Jag var minst lika delaktig i denna fasansfulla tragedi.
Det var tre saker som gjorde att det blev för mycket och att jag började skriva.
1. Mammas Blogg
2. Mammas sätt att få sin vilja igenom vad det gäller urnsättning av Saga
3. Sagas journal
Innan dess tyckte jag att man skulle glömma det förflutna och titta framåt. Nu när Saga var borta ville jag börja på nytt och bygga upp relationen med Sagas mamma igen. Men ovanstående saker gjorde att jag fick nog.
Jag hade bättre förståelse om Sagas mamma hade berättat om sin smärta och öppet berättat att hon var en bidragande orsak till att hennes dotter tog sitt liv, men istället kommer hon med sådana lögner och påstående och att hon gjorde allt. Visst hon gjorde allt, men man slutar inte fundera vem var det som fick Saga att må dåligt från början? Det är typiskt föräldrar som ger sina barn dåligt samvete. Jag minsann har gjort så mycket eller jag som har gjort det och det för dig. Herre gud föräldrar vakna, ge aldrig era barn skuldkänslor. Det är faktiskt era skyldigheter att ge allt till era barn utan att kräva någonting tillbaka.
Jag vill också skicka ett stort tack till er alla som har läst min berättelse. Jag vill tacka alla er oavsett om ni har varit negativa eller positiva.
Till alla tonårsmorsor, Almor, Ninor, Marior, anonymor som har varit alltifrån hotfulla till otrevliga med sina mail och kommentarer säger jag bara en sak: Jag tycker synd om era barn som har er som förebilder. Ni borde skämmas, Hur kan ni döma folk utan att veta båda sidor av en händelse?
Ni som känner att ni vill kontakta mig är välkomna att göra det. Maila mig telefonnummer och namn så ringer jag upp er.
Till sist Sagas sista avskedsbrev som aldrig visades. Det är också märkligt. Varför visades inte det? Hur kommer det sig att när man hittar två rader så får hela blogg världen veta det? Vad vill man dölja? Det här brevet skickades till mig från BUP några veckor efter att Saga gick bort.
Brevet skrevs timmarna innan Saga tog sitt liv. Hon hade enligt uppgift lagt den under sin kudde.
Förlåt
Men orkar inget mer. Händelsen idag har inte så mycket med mitt beslut att göra. Jag lägger inte skulden på dig, men du ska veta hur extremt mycket du sårade mig mamma (Ordet mamma var struken och istället hade saga skrivet mammas namn).
Mina yngsta syskon, ni finns alltid i mitt hjärta . Ni är de personer som jag någonsin älskat. Älskar er fortfarande. Alltid. Jag finns hos er i all evighet. Vi ses igen. Jag lovar.
Till psykologe på BUP, Jag är jätte glad med allt du hjälpt mig med. Hoppas du hjälper många fler.
Pappa du är GULD värd.
Tack alla för allt.
Hejdå.
Nu är sagan slut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
24 kommentarer:
Må din dotter vila i frid! Du har förmedlat det du ville och tack för att du hjälpt mig att omvärdera och analysera tillvaron man befinner sig i! Livet är soj jag sa tidigare mycket komlpicerat men vår strävan som människor är ändå att försöka strukturera tillvaron på bästa sätt för att försöka förstå livets alla komplicerade komponenter...det tycker jag att du gör och för din egen skull och andras skriv gärna en bok om detta när du känner att det blir rätt tid för det...det är det som är meningen med livet..vi ska lära oss av våra misstag men först och främst börja med att erkänna dem! Det är svårt men ju tidigare erkännandet kommer desto lättare blir det att gå vidare! Kramar till dig och din familj!
Vill åter igen beklaga er sorg. Jag lider med er och Saga har funnits i mina tankar varje deg sedan den hemska lördagen när jag fick beskedet!
Saga var en underbar tjej och jag onskar att det fanns ett sätt att ge henne tillbaka till er....
Vad gäller ansvar så tror jag BUP är den som bör ses som den ansvariga. Vad som avses med olika kulturer har jag mycket svårt att förstå. Har själv en 14 årig tjej och jag skulle inte släppa ut henne själv en fredag, sjuk eller ej....
Tröstekramar E
Saga! Jag är stolt över att få representera "din" simskola!
Det är bra att även du skriver ner dina tankar och funderingar.
Det var fruktansvärt sorgligt det här med din fina dotter. Må hon vila i frid.
Hoppas du och mamman kan komma överens om vart hon ska ligga.
När Saga/Linnea nu sitter på sitt lilla moln och tittar ner på er vill hon nog inte att ni ska bråka om hennes sista vilorum.
Oj, oj, oj...
Vadå kulturkrock? Du är ju svensk. Jag också (utan invandrarbakgrund) och inte låter jag min 14-åriga dotter ränna på stan en fredagskväll. Köra till och från bion i stan, ja det kan jag tänka mig. Men om detta är det krig här hemma, ska du veta.
Varför inte lägga Saga i en minneslund? Då kan Sagas mamma göra en minnesplats i nån av sina trädgårdar och du en i din. Då kan ni minnas på ert eget sätt och få vila i det. Slippa konflikterna och mötena mellan dig och Sagas mamma.
Jag vet att det här är svåra beslut. Har varit i den här situationen för 10 år sedan, då min pappa dog. Vi är tre halvsystrar med olika mammor och vi bor i olika delar av landet, men vem skulle sköta en grav. Vi enades aldrig utan det blev majoritetsbeslut som fick avgöra, trots att minsta syrran bara var 11 år ung.
Jag beklagar verkligen Sagas beslut och din/er förlust.
Kan bara skicka styrkekramar.
Tack för att du berättade hela sagan. Du har gett mig svar o nu sinnesro. Jag har inga ord...Har deppat, varit förbannad, gråtit o funderat växelvis. Tack för det du delat med dig så öppenhjärtat. Jag är övertygad om att din berättelse har lärt oss alla ngt. Och förhoppningsvis tar med oss dessa kunskaper vidare i livet. Kanske var det just detta som din dotter önskade? Tror att hon är mkt stolt över att ha en far som dig..en modig kämpe.
Hej,
Trist att du skriver som du gör om oss som valt att inte kommentera till din fördel.
Kommentarer som du också valt att inte publicera….av någon anledning.
Du skriver: ” Till alla tonårsmorsor, Almor, Ninor, Marior, anonymor som har varit alltifrån hotfulla till otrevliga med sina mail och kommentarer säger jag bara en sak: Jag tycker synd om era barn som har er som förebilder. Ni borde skämmas, Hur kan ni döma folk utan att veta båda sidor av en händelse?”
Jag bemöter gärna din kritik mot mig.
1. Jag anser mig inte ha varit vare sig hotfull eller otrevlig. Mer saklig och att jag tycker det är fruktansvärt att avhandla era schismer över Internet.
Jag tror inte det ger er Linnéa tillbaka eller gör saken lättare att skylla på någon offentligt. Både du och Linneas mamma har fått er beskärda del av sorg för hela livet! Och som jag skrev tidigare – Jag tror inte att Linnea skulle ha varit stolt över ALLT detta som skrivits om hennes mamma.
2. Jag dömer inte dig pga det som hänt mellan er tidigare. MEN tror heller inte att Linneas mamma är skuld till hennes död.
Jag tar ingens parti, MEN tycker ändå att du genom din blogg har behandlat henne illa. Tror det varit bättre för er båda samt alla inblandade att ni haft den konversationen bara ni 2! ALLT detta blir bara ännu en sorg och STOR energitagare för er båda.
Jag kan inte veta sanningen om någon sida MEN jag kan tala utifrån egna erfarenheter.
Har också haft en djup depression med suicidtankar… Tog mig som tur ur den med livet i behåll!
Och en sak förstår jag att det sällan är NÅGONS fel och mycket sällan föräldrars fel…
Att BUP har gjort fel som släppt ut Linnea utan er vetskap är en helt annan sak.
Jag är GLAD att mina barn har mig och sin pappa (vi är skilda sedan många år) som förebild.
• Vi lär dem att vara hämndlystna och sprida ”sina sanningar” kan vara vanskligt för en själv och människor i ens omgivning och kan sluta illa för alla. Vi lär dem att se saker och ting med ett brett perspektiv och att vi som föräldrar finns här för dem och ALDRIG pratar illa om den andra föräldern eller gör den illa på något vis. För sånt skadar barn i långa loppet..
• Vi lär dem också att vara ödmjuka mot sin omgivning.
• Vi lär dem står för sina åsikter trots att de kanske inte alltid blir så positivt mottagna av alla.
• Detta är bara några av de saker som vi lär våra barn…
Min motfråga till dig blir: Vad var du själv för förebild för Linnéa och vad är du för förebild för dina små pojkar idag?
Jag hoppas bara av allt just nu att allt ordnar sig för er alla till det bästa.
Hälsningar
En av Ninorna
Jag håller med Nina! Och som sagt, du har bara publicerat det du vill och inget annat! Vill man ha kommentarer får man vara beredd på kritik också, men det har du tydligen inte varit! Och du att skriver att vi ska skämmas då våra barn har oss som förebilder? Vad vet du om det? Det jag vet är att det blir mycket obehagligt när man anklagar mamman för flickans död, jag undrar om man ens får skriva så? Angående brevet som hon skrev, tolkar du det som att mamman medvetet har sårat henne eller? Och att det var därför hon tog livet av sig?
Det märks att du inte har levt ihop med din tonårsdotter!! Min 14-åring och jag bor ihop och trivs ihop, MEN hon är tonåring med allt vad det innebär och hon kan bli sårad om hon inte får åka till sin kompis t ex! Hon kan bli sårad om hennes favoritjeans inte är rena på morgonen! Det är mycket som händer i denna kropp nu och det vet jag, jag minns nämligen precis hur det var att vara tonåring! Jag har som tonåring sårat min mamma många gånger, men hon var klok och tog det inte personligt! Jag älskar min mamma och har världens bästa. Min dotter visar också sin kärlek, men som sagt, hormonerna rusar i hennes kropp. För övrigt undrar jag varför du stör dig på mammans blogg? Har hon pekat ut dig? Har hon talat illa om dig? Nej, just det. Jag tror att du ska rannsaka dig själv och gå vidare med din sorg UTAN att lägga skulden på mamman.
"En av Ninorna", jomenvisst är det så, att du Nina har varit otrevlig i dina kommentarer här på pappans blogg. Att Sagas pappa har kritiserat Sagas mamma, är ju inget du ska ta personligt åt dej, bara för att du själv är mamma, men det har du ju uppenbart gjort. Var det en öm tå för dig personligen kanske? Precis som du så hjärtligt och ärligt (?) önskade, så hoppas även jag att det ordnar sig till det allra bästa för alla Sagas anhöriga.
Jag har nu läst allt du skrivit och tackar dig för dina ord; du har gett mig lite större förståelse till varför "Saga" valde att göra som hon gjorde. Det är fortfarande obegripligt rent känslomässigt (denna glada, starka tjej som alla älskade och tyckte om!), men lite större klarhet känner jag ändå.
Apropå vissa negativa kommentarer, så kan jag bara konstatera att visst har de säkert rätt i att ingen, vare sig du eller "Sagas" mamma, medvetet försökte skada "Saga", men kanske skadar man mest när man inte menar att göra det utan helt enkelt inte kan se ur en annans synvinkel? Inte sätta sig in i vad andra känner? Ingen av de negativa kommentatörerna tycks ju heller ha träffat "Saga" eller hennes mor, utan bara gripits av vad hennes mamma väljer att lägga fram på sin blogg. Det är en intressent skillnad...
Jag önskar dig lycka till i att gå vidare med ditt liv, det är nog svårt och tungt, men det kommer förhoppningsvis att gå.
Till Anonym 4:
Jag tror det finns fler Ninor som skrivit här och jag är inte EN av dem som varit otrevlig eller kommit med hot!
Jag har för andra gången någon av min kommentarer här, så hur kan du säga att det är jag!?
Mycket trist och okunnigt att anonyma du kan vara så insatt...
Sen tar jag det inte personligt (har mycket bra kontakt med mina barns far)alls utan tycker det är under all kritik att avhandla saker som dessa och lämna ut sig själv och många andra som är skyldiga. Man borde kunna göra det med varandra och inte över internet. Tycker mig skönja att du är en av pappans vänner och som jag förmodligen "trampat på en öm tå".
Du bör nog rannsaka dig själv lite så kanske du kommer till insikt med livet.
Minns inte att jag någonsin skrivit att jag så hjärtligt och ärligt att det ska ordna sig för Linnéas anhöriga...
Det jag skrivit är:
Jag hoppas bara av allt just nu att allt ordnar sig för er alla till det bästa.
Och det är precis det jag önskar för alla inblandade!
Vad är ditt syfte att skriva här anonymt utan namn? Rädd för något?
Varför bara skriva anklande saler till de som kritiserat det hela..?
HÄlsningar
Nina 1 kan vi kalla mig nu så du kan hållla reda på alla Ninor
Jag har följt den här sorgliga historien först på Ludmillas blogg sedan Behrooz blogg.
Linnéa verkade vara en smart och mogen tjej för sin ålder och när hon tydligt skriver i sitt avskedsbrev "du ska veta hur extremt mycket du sårade mig mamma" så räcket det för mig att döma Ludmilla. Det ska mycket till innan man väljer att hoppas framför ett tåg, mycket smärta.
Jag önskar dig Behrooz och din familj all lycka.
//S Jonsson
Jag kan bara hålla med Nina vad hon skriver i båda sina kommentarer.
Och jag kan väl då kalla mig Maria 1, jag har inte skrivit otrevligt till dig, jag har ifrågasatt, som du själv ber om på din blogg.
Du borde förstått att folk skulle göra det när du lämnar ut en annan människa som du gjort med dina inlägg.
Svårt att veta orsak till något så fruktansvärt..men kanske om alla puselbitar läggs i hop i flickans liv...dvs en högpresterande mamma, frånvaro av sin pappa (moderns önskemål), tonårshormoner, identitetskris, psykiatrisk sjukdom osv dvs hon hade alla statistiska riskfaktorer för suicid! Viktigt att dra lärdom av detta ni som läser...det räcker inte att fylla livet med ytlighter! Till alla er som skriver att pappan dömer modern..vad gör ni när ni dömer honom..har ni rätt att döma hans åsikter? Kan ni ha mer "rätt" än en pappa som är i sorg och försöker hitta en förklaring till det ofattbara!Är vissa åsikter mer rätta än andra? Lite typiskt för svensk mentalitet att vi sopar problemen under mattan så finns dem inte eller vi tillsätter en intern utredning och inväntar det rätta resultatet! (Jag är inte iranier) Vi kan läsa och ta del av historien men vi har inte rätt att döma någon av parterna! Vi kan ta till oss det som passar oss och förhoppningsvis dra lärdom av något som är mycket komplicerat...Kram till alla människor
Då har du S Jonsson inte heller mycket insikt i tonårstjejers liv! Det räcker för att döma mamman? Vet du på vilket sätt mamman sårade henne? Som sagt, en tonåring kan bli sårad av att inte få vara ute hela natten, att inte få pengar att shoppa för osv. Tro mig, jag har två tonåringar som jag har väldigt god kontakt med och spenderar den största delen av min fritid med! Jag har jobbat mycket med tonårstjejer och tro mig, man kan vara djupt deprimerad fast man har en bra familj, kompisar, trivs i skolan etc.
Ni borde veta "hut"....alla ni som har tagit er friheten att tolka och förvränga (en man i sorgs) text. Era tolkningar får stå för er själva...Jag förstår Behrooz motiv till denna saga...Och om ni läser den en gång till "förutsättningslöst" kanske ni rent av lär er ngt. Om det är ngn som mörklagt eller svärtat ner är det inte denna man..Han har velat dela med sig av sin erfarenheter o känslor. Och tyvärr går det nog inte att komma undan vissa "sanningar" när man skriver en saga om sin dotter som faktiskt slängde sig framför ett tåg. Jag tror inte att kramar o ytliga tröstramsor löser problem. Tröst lindrar javisst men löser inga problem. Livets sanning är ibland brutal. Kan ni inte handskas med det så har jag full förståelse...Själv har jag tagit illa vid mig trots att jag varken känner Saga, pappan eller mamman. Det är just brutaliteten som skapar dessa oförståeliga reaktioner...inte vad ngn efterlevande skriver. Detta rör o skakar om oss alla...Detta är beviset!
Vi reagerar alla olika.
Men ingen har rätt att ta ifrån pappan hans känslor o ännu mindre tala om vad han får skriva. Katastrofen har redan inträffat..Saga är död. Hur kan ngn via en text förvärra det som inte kan bli mkt värre än det redan är. Detta handlar inte om hämnd på mamman...utan en krisreaktion. Jag dömer ingen...men förstår pappans reaktion på mammans blogg. Jag blev personligen först mkt stött o rent ut sagt äcklad över att behöva skåda morbida fotografier som dokumenterade Sagas tidigare självmordförsök, brödernas närvaro vid kremering etc. Men sedan förstog jag att allt detta på mammans blogg är handlingar i affekt. Dvs skrivet o handlat av en mamma som gått igenom ett fasansfullt trauma. Papppan har precis samma rätt till reaktion. (Dvs bli obekväm för vissa.) Personligen har jag läst o tagit reda på fakta..( mitt sätt att reagera). Och har tänkt mkt på Varför? Vad kan jag göra för att förhindra att denna tragedi åreupprepas i ngn annan familj? Har samtalat mkt med familjemedlemmar som möter denna problematik i sin proffession...o förklarat en hel del. Det är nämligen bara via kunskap o öppenhet man kan lösa detta oerhört obegripligt svåra problem. Själv är jag nu beredd att bidra med det lilla jag kan o har. Jag lämnar min mailadress här o nu. Ni som behöver ha ngn att prata med eller mår dåligt o vill ha hjälp kan maila mig. Varma ärliga kramar till Er alla
Charly
Wildsurf7@hotmail.com
Varför nämner Saga inte sin äldre halvsyster i sitt avskedsbrev
utan bara sina yngsta syskon
det är faktiskt hennes 2 yngre bröder på pappas sida som hon nämner, och inte nån (förutom då mamman) från mammans sida som hon nämner!
varför det är så får du spekulera i själv.
Charly,
Du tycker att vi borde veta "hut"....alla vi som har tagit er friheten att tolka och förvränga (en man i sorgs) text.
Bara det att du skriver så är sorgligt i sig.. för även DU har tagit dig friheten att tolka och förvränga (en man i sorgs) text.
Så vad gör dig bättre än någon annan..?
Att du erbjuder dig att vara terapeut för alla som mår dåligt på internet? Jag skulle inte ens drömma om att vända mig till någon främmande människa på internet. Tror inte heller du har den kompetensen att hjälpa människor i sorg och kris.
Hälsningar
Nina 1
Ett gammalt japanskt ordspråk lyder: Den som kan tala väl kan ljuga väl...
Till alla er som har åsikter om hur man bör tänka och skriva..läs inte denna blogg! Ingen har rätt att döma författaren...se det som en saga och sedan kan ni välja att tro på tomten eller ej...väldigt enkelt drag men döm aldrig en människa som vågar stå för sina åsikter! Kram till Dig Behrooz och till din familj
För Er som vill kommentera mina kommentarer vänligen ( rikta rätt )gör detta på min blogg...Ej denna. Tycker inte vi ska utnyttja Behrooz blogg till pajkastning oss kommentatorer, språkrör, proffesorer , poliser o påvar emellan..lite smaklöst o respektlöst mot Behrooz.
Det är bra att sanningen har kommit fram och att Sagas pappa har berättat det som tyngde hans hjärta. Jag tycker att innehållet i Sagas sista brev som nu publicerades i bloggen egentligen räckte i sig för att visa visa vem som borde ha dåligt samvete. Jag hoppas nu att Sagas pappa kan gå vidare med sitt liv och lämna allt förutom det finna minnet av Saga bakom sig, jag tycker at han förtjänar det. Nu finns det inget band mellan två förälder som skilde sig så mycket från varandra. Nu är det dags för Sagas pappa att säga "Have a nice life" och gå vidare med sitt liv, det kanske är det enda "possitiva" som har kommit ur det tragiska händelsen.
Hej. Du skrev din adress på min blogg. Nu måste jag bara fråga. Är denna saga - linnéa? Vars mamma driver en mycket framgångsrik blogg?
Kan du skiva svaret på min blogg?
Tack!
Nu har jag läst din version av det hela. Jag har följt Linnéas mammas blogg sen länge tillbaka. Och jag vill bara säga att jag kan inte och kommer inte säga vem som hade rätt eller fel! Men det var några ord i det sista du skrev här som fick mig att tänka. "Jag önskar att jag hade en sån pappa" Du skrev "Herre gud föräldrar vakna, ge aldrig era barn skuldkänslor. Det är faktiskt era skyldigheter att ge allt till era barn utan att kräva någonting tillbaka."
Själv dog min pappa när jag var 11 år o innan dess hade jag inte mycket kontakt med honom alls pga att han var alkolist. Min mamma däremot har misshandlat mig psykiskt sen jag var 2 år och under alla dessa år gett mig skuldkänslor för PRECIS ALLT och än i dag när jag e 23 år fortsätter hon så därför har jag sagt upp kontakten med henne igen men såren sitter kvar och kommer nog alltid att göra det. Jag har själv försökt ta livet av mig många gånger och under de senaste åren har jag bott på 2 behandlingshem och varit inlagd på psyk miljarder gånger...
Hursomhelst!
Hoppas du kan gå vidare med livet. Jag tycker Linnéa verkade vara sån fin människa, även fast jag aldrig kände henne.
Ta hand om dig!
Skicka en kommentar