Sista veckorna innan Bup

Det här är märkligt. Istället för att jag ska koncentrera mig på att berätta sanningen utifrån det jag har känt och upplevt, så måste jag motarbeta de som vill tysta ner min version. Men jag förstår, sanningen gör ont. Speciellt när jag kan bevisa allt svart på vit. Igen, det var inte jag som startade Bloggandet.

Jag tycker det är tråkigt att det är så många som lämnar anonyma kommentarer. Betyder det att ni inte vågar stå för det ni säger eller betyder det att ni fortfarande inte kan acceptera? I så fall vad krävs det för att ni ska acceptera?

Återigen vill jag nämna här att jag inte försöker smutskasta någon, jag försöker inte heller anklaga någon mer än nödvändig. Visst Saga är borta, Visst Saga var sjuk. Psykisk sjuk. Så sjuk att hon var trött på livet och tog sitt liv. MEN VARFÖR VAR HON SJUK? HUR BLEV HON SJUK?

Från och med nu handlar det bara om Saga. Men då är det inte bara jag som talar utan även hennes journal från BUP.

I slutet av mars var jag på Sagas skola. Det var dags för kvartsamtal med lärarna igen. Saga var mycket mån av att berätta allt som hände på skolan för mig. Hon visade alltid sina betyg, skolarbete, omdöme, provresultat o.s.v. Hon frågade också alltid mig om jag ville vara med på alla kvartsamtal och föräldramöten.

Den här gången skulle vi träffas klockan 12.00. Punktligt som vanligt var jag där en halvtimme innan. Saga sken upp som vanligt när hon såg mig och mötte mig i korridoren. Stolt visade hon mig runt och för sina kompisar. Medans vi gick runt berättat för mig att hon och hennes mamma hade bråkat och att de inte kommer alls bra överense. Några minuter innan 12 kom mamman och efter några minuter kom även Sagas fröken. När hennes mamma kom så såg jag hur Saga förändrades i sättet. Hon blev mera reserverad. Mera försiktig.

Men tydligen var det något fel i planeringen, vilket innebar att Saga skulle vara med om visning och omröstning av ett projekt till klassen inför en rikstäckande tävling. Det gjorde ont i mig och se Saga den stunden. Jag led med henne. Jag kände precise vad hon gick igenom. Helt plötsligt var det alldeles för många att tillfredställa. Många bollar i luften. Pappa, som kanske hade bråttom tillbaka och inte hade räknat med försening. Läraren som hade räknat med en visning och omröstning. Klassföreståndaren som väntade på att ha ett kvartsamtal. Elever i hennes grupp som förväntade sig hennes deltagande. Efter uppvisningen så var det dags för samtal, och precise när vi skulle sitta ner så gick brandlarmet, och blev tvungna att lämna byggnaden.

Hmmm ännu mer stress. Ja vad gör man? Vad gjorde hon? Ni som känner Saga väl vet redan att hon klarade sig galant som vanligt. Men man slutar inte att undra vad som försiggick i hennes kropp och själ den dagen.

Medans Jag och Sagas mamma stod på gården och väntade på att bli insläppta i skolan av brandkåren så berättade Sagas mamma för mig att idag är det många av tonåringar som har det jobbigt. Många av dem brukar också skada sig själva. Vidare berättade hon om att Saga också har mått dåligt senaste tiden. Hon har till och med skadat sig själv.

Det var en dämpad stämning i klassrummet vi satt i under hela kvartsamtal. Saga tillät inte sin mamma kommentera så mycket. Det var inte alls lik förra mötet. Konversationen var mest mellan Saga och hennes klass fröståndare, där denne gick igenom ämne för ämne och visade Sagas topp betyg på samtliga ämne och läste de kommentarer som respektive lärare hade skrivit.
Efter samtalen på väg till bilen stod jag och hennes mamma och prata en liten stund. Hon berättade igen om hur Saga är och att hon inte visste vad hon skulle ta sig till. Jag kände hur irriterad och arg jag blev på henne. Just då tänkte jag bara på en sak, och det var att om Saga mår dåligt så berodde det på henne. Därför utan kontroll slängde jag ur mig följande fråga ”Har du tänk på att det kan vara du som är orsaken”. Oy oy oy, det borde jag inte ha sagt. Jag såg hur hennes händer knöts ihop och lades under armarna. Kroppen gick i anfalls ställning och ögonen stirrade sig fast i mina ögon. ”Vad menar du?” Frågade hon mig med en ton som får vem som helst att bli religiös troende. Ja vad säger man. Jag vill minas att jag gav ett diplomatiskt svar. Ett sådant svar som jag lärde mig under tiden jag levde med henne. Allt för att undvika konflikt. Handen på hjärtat så mins jag inte exakt vad jag sa till henne. Det var antagligen tillräkligt otrovärdigt för vi avrundade samtalet ganska fort. Jag har ett svagt minne att ja sa till mamman att jag ska ha extra koll på henne när hon ska göra sin prao hos mig.

I början av april, veckan innan prao, besöker mamman och Saga upp Bup akuten. Där konstaterar man att Saga har svårigheter med både nedstämdhet och ångest. Så förutom en remiss får hon även sömntabletter.
Veckan innan Saga sökte vård hos BUP gjorde hon prao hos en av mina goda vänner. Hon praoade på K1 i Kungsängen hos militären. Även hon tyckte som jag, att vara där var det bästa hon hade gjort. Så här skrev hon till sitt befäl och soldaterna efter sin prao:
Hallå människor där borta!Tack!! För den mest underbara veckan i hela mitt liv! Verkligen härlig. Jag har aldrig skrattat så mycket på länge. Ni blev allihopa som mina storebröder. Jag är imponerad att ni orkade med en hel vecka, men efter lumpen orkar man väl vad som helst. Ni är iaf helt underbara. Ni kommer att klara lumpen galant. Stor kram/Saga (praoeleven)
XXX, (Kapten & god vän till mig).
Ett stort tack för den roligaste och mest spännande veckan i mitt liv! O ja, det börjar bli tjatigt men du skulle bara veta hur kul jag haft det. Tack också för alla lektioner på mornar och kvällar. Det har betytt mycket.
Under denna vecka bodde hon hos mig, Det var fantastisk att ha henne hos mig. Jag pysslade mycket om henne och hon såg ut och njuta till max. Så länge jag inte nämnde hennes mamma så mådde hon bra och jag såg inte att hon mådde dåligt. Efter en vecka när Sagas skulle åka hem så såg jag på henne hur ledsen hon var. Hon såg helt förstörd ut av att behöva åka hem.
Strax innan hon skulle hem gick hon och duschade och när hon kom ut så var det precise som att hon satt en helt annan kostym på sig. Precise som om hon skulle på maskerad. Det var första gången jag såg så tydligt på henne att det tog henne emot. Det var första gången jag märkte att hon inte trivdes hemma hos sin mamma. Det var första gången jag såg att hon mådde dåligt med egna ögon.

Ok lite fakta om vad jag då visste om hur Saga mådde:
Jag visste enligt Saga själv att hon mådde dåligt.
Jag visste enligt henne själv att det berodde på hennes relation med mamman.
Jag visste att det fanns flera personer i mammas omgivning som också mådde dåligt. Alltså mer eller mindre på samma sätt eller kanske ännu värre än Saga med både beteendeproblem och aggressivitet.
Jag visste att Saga brukade prata med en mycket nära person till henne, under 1,5 års tid om just hur hon mår och hennes relation med mamman.
Jag visste att sedan en tid tillbaka går saga hos en psykolog.

Vad jag då inte visste var:
Hur alvarligt det var och hur långt det hade gått.
Att Saga hade försökt ta sitt liv flera gånger.

I början av april besöker mamman och Saga upp Bup akuten. Där konstaterar man att Saga har svårigheter med både nedstämdhet och ångest. Så förutom en remiss får hon även sömn tabletter.

Nästa gång jag hörde från Sagas mamma var när mamman ringde mig några dagar senare för att med en kall och typisk röst för henne (som brukar betyda vad var det jag sa, jag hade rätt, hade jag inte rätt så hade de inte tagit emot henne) tala om att Saga är från och med natten innan är inlagd på BUP akuten.

Jag kommer ihåg att jag tänkte för mig själv. Varför gör du så mot henne? Jag sa, jaha, då vill jag att så fort hon blir utskriven att hon flyttar hem till mig. Det var enda sättet tyckte jag. Hon måste byta miljö, hon behöver det. Vi kom överense att om sjukhuset anser att Saga behöver flytta så gör hon det. Observera vi kom överense om det. Precise som så många andra saker. Först accepterar båda och båda är med, men sen kör hon sin egen race.

Samma dag efter jobbet åkte jag till BUP akuten för att träffa Linnea. För er som inte visste det så är jag utbildad och har arbetat som mentalskötare. Men har aldrig gillat miljön, verken som patient, arbetsmiljö eller anhörig. Jag får ångest bara när jag kliver in genom dörrarna. Jag vill ge er alla som arbetar inom psykiatrin en eloge för ett fantastiskt jobb.

Den gången mins att jag stannade hos Saga ett par timmar. Vi pratade ganska länge och Jag frågade henne bland annat vad hon gjorde där? Jag är nog lite sjuk och behöver vara här svarade hon. Observera till och med då sa hon inget illa om någon. På väg ut från avdelningen så poängterade jag för personalen att jag är pappan och vill vara med på samtliga möten och beslut.

Ett par dagar senare fick jag samtal från Sagas kurator på BUP akuten, som bokade en tid för att träffa mig. Hon ville först ha ett möte med mig ensam och sedan ett möte gemensamt med Sagas mamma. På avtalad tid befann jag mig på BUP och träffade, kuratorn, Sagas ansvarige sjuksköterska samt en praktikant. Mötet började med att kuratorn pressenterade sig och sjuksköterskan som de som är ansvarig kontaktperson mellan Linnea och hennes föräldrar. Hon även tillade att valet av dessa kontaktpersoner är speciellt gjorda med tanke på att Sagas mamma har tidigare arbetat som personal på avdelningen. Efter det så fick jag pressentera mig och min familj och berätta om hur jag upplever Saga och hela den situation vi då befann oss i.

Så jag sa som det var. Jag sa som jag hela tiden har sagt, både här och där. Till alla jag har träffat på.
Jag sa att Saga är en fantastiskt, duktig, söt och ambitiös flicka som mår nu dåligt.
Jag sa att orsaken till att Saga mår dålig är just mamman. Det är inte bara jag som påstå det, det gör även Saga själv och också två personer på mammas sida som står henne mycket nära.
Jag sa att jag inte kan avgöra hur sjuk Saga är, jag är inget proffs, det är däremot ni som är här. Jag har full förtroende för er och lyssnar helt på er. Jag anser att Saga behöver byta miljö, annars kommer hon att må ännu sämre. Jag skulle rekommendera att hon endera flyttar till mig eller till hennes mormor som jag också har full förtroende för. Men om ni anser att jag har fel så backar jag och accepterar era åsikter.

fortsättning följer...