Vad innebär vårdnad?

Vad är det för skillnad mellan ensamvårdnad, delad vårdnad och gemensamt vårdnad?

Då och då träffar jag på personer som också har barn från tidigare äktenskap och som inte vet vad ensam, delad och gemensam vårdnad innebär juridisk och inte heller hur den ska tillämpas i praktiken.

Så här står det i lagen:

Vårdnad är ett juridiskt begrepp, som kan översättas med föräldraansvar, till skillnad från vård, som innebär hur man praktiskt sköter barnen. Föräldrar har vårdnad om sina barn tills de fyller 18 år eller gifter sig.

Gemensam vårdnad innebär att föräldrarna gemensamt har den juridiska vårdnaden om ett barn. Föräldrarna behöver inte bo ihop men de måste kunna fatta gemensamma beslut i frågor som rör barnet. Gifta föräldrar har automatiskt gemensam vårdnad om sina barn.
I samband med faderskapsbekräftelsen kan anmälan göras om gemensam vårdnad. I andra fall kan avtal skrivas på familjerätten, anmälan göras till skatteförvaltningen eller beslut erhålles av tingsrätten.

Enskild vårdnad innebär att en förälder ensam har den juridiska vårdnaden om ett barn. Om modern är ogift vid barns födelse får hon automatiskt ensam vårdnad om barnet.

Delad vårdnad innebär att föräldrarna var och en, ensamma har vårdnaden om olika barn i en syskonskara.

Om föräldrar inte är överens om vårdnaden kan de via samarbetssamtal på familjerättsenheten få hjälp att komma överens. Om det inte lyckas uppstår en tvist, som på föräldrarnas initiativ löses i domstol. Före domstolen fattar beslut begär den en vårdnadsutredning från socialnämnden, familjerättsenheten.

Delad vård innebär att föräldrar som inte bor ihop har barnet växelvis boende hos sig. Det kan vara halva tiden hos varje förälder men det kan även delas på annat sätt.


Oavsett vilket sort vårdnad man har är det intressant och se vilka signaler den ger det till barnet? Hur påverkar det relationen mellan ena föräldrarna och barnet? Det kanske inte påverkar alls?

Om man har ensam vårdnad har den andra föräldrar då inte rätt och träffa barnet? Eller ta med barnet på utlandssemester? Eller om man har delad vårdnad innebär det inte att man ska träffa barnet halva tiden var eller enligt gemensamt överenskommelse? Alltså inte bara när det passar ena föräldern?

Tillbaka till sagan.
Hösten 96 var ytterligare en tuff höst. Jag hade tillfälligt flyttat till en studentlägenhet, företaget som jag var delägare i gick i konkurs, äktenskapet kraschade, skilsmässan väntade på att bli beviljad och jag hade skulder och inga pengar. Dessutom var jag mycket ensam.

Sagas mamma skickade brev efter brev. Ena brevet ångrade hos sig för vad hon hade gjort och nästa brev tyckte hon att jag var en skitstövel och tyckte att jag betedde mig dåligt. Jag mådde fruktansvärt dåligt. Åt knappt, sov knappt. Det var då jag bestämde mig för att flytta helt från den staden. Jag hade fått nog. Jag behövde en förändring. Jag flyttade mina saker till min mamma i en annan stad och fick ett kortvarigt uppdrag i en tredje stad.

Fram till att jag flyttade så träffade jag Saga så ofta jag kunde. Observera inte lika ofta Sagas mamma ville. Hon ville att jag skulle ställa upp i tid och otid, för att hon och hennes nya kärlek skulle på olika resor och aktiviteter. När jag arbetade i den tredje staden så blev det ett längre uppehåll med att träffa Saga.
Undrar ni vad Sagas mamma gjorde? Gissa?
Rätt hon kontaktade Familjerättsbyrån i den kommun hon bor i.

Kommande åren blev livet lättare. Sakta sakta hittade jag tillbaka till mig själv. Till den person som inte brukade säga fula ord, kasta saker, slå sönder saker, vara jämnt trött, ha dålig samvete och sist men inte minst vara för mig själv när jag känner för det. Jag blev lugn igen, harmonisk igen.

Under tiden jag bodde med Sagas mamma analyserade hon att min aggression bland annat berodde på min barndom, därför borde jag söka hjälp. Observera bland annat brodde det på det. För på samma sätt som hon har minst 10 olika diagnos och möjliga sjukdomar på Saga nu så hade hon lika många på mig då. Så det var bara att uppsöka någon, som kunde tala om att det var fel på min barndom, och att förklara orsaken till att jag blev som jag blev i mellan åt.

Sagt och gjort, drygt ett år gick jag först hos en kvinlig spykolog och därefter hos en manlig psykoterapeut. Ingen av dem kunde hitta något fel på mig.

En annan gång blev jag så dålig efter vårt bråk att jag sökte hjälp hos psykakuten. De konstaterade att jag var djup deprimerad, så jag stannade där i två dagar. Det första de gjorde var att ge mig tabletten Haldol. Så jag var okontaktbar i 24 timmar. Jag kände mig som Jack Nicholson i Gökboet.

Varför kände jag mig så? Varför mådde jag så dåligt då? Varför gjorde jag inte det efter att jag flyttade från henne?

Med åren som gick så var Saga det enda band som höll mig fast mellan mig och hennes mamma.

Jag började sakta men säkert bygga upp ett nytt liv. Jag köpte lägenhet, träffade min nuvarande fru och fick ett bra arbete.

Saga kom till mig varannan och ibland var tredje helg. I början åkte jag till hennes stad och hämtade och lämnade henne. Ett tag åkte hon med sin store syster, medans denne träffade sin pappa. Senare brukade hon åka tåg till närmaste staden och jag brukade hämta henne där. När Saga var gammal nog att åka själv brukade hon själv åka till mig.

De första åren efter skilsmässan, fick jag inte ta med Saga på utlandsresa. Hennes mamma var rädd att jag skulle kidnappa henne och ta med henne till Iran. Eftersom vi hade delad vårdnad fick jag naturligtvis skriva under Sagas passansökan, men att låna passet och ta med Saga till grekland eller Italien var uteslutet.

Första utlandsresan vi ville åka till var Norge. Det var jag, min mamma och min bror, som var på besök från Iran och Saga förstås. Jag mins att jag bad att få ta med Saga, men hennes mamma sa visst, men utan hennes pass. Det tog lång tid för Saga att acceptera varför hon inte fick följa med oss. Men vad skulle jag ha gjort annars. Vad hade gränspolisen sagt om vi hade blivit stoppade.

Saga menade att hennes mamma säger att man inte behöver ha pass till Norge. Jag kommer ihåg att för att bevisa motsatsen så gick vi tillsammans Saga och jag till polishuset och frågade. Gissa vad de svarade?

Vilka helger Saga skulle komma till mig hade jag inte mycket och säga till om. Prioriteringen var Sagas mammas familj därefter Stora systers pappa och sist kunde jag säga vilka helger som passar mig. Att ha Saga hos mig halva somrar, varannan storhelg som jul och nyår var uteslutet.

Saga har aldrig firat jul med oss.

Hennes mamma hade järngrepp om henne hela tiden.

Få gånger har Sagas mamma informerat mig om hennes uppväxt, skola, känslor, rutiner osv. Jag kan inte heller påstå att jag ville träffa eller prata med henne om det heller. I början var jag för ledsen och arg på henne för att ens kunna se henne och senare kunde jag inte diskutera för jag visste hur Saga kände sig gentemot henne. I och med detta så visste jag bara det Saga berättade för mig.

Naturligtvis ångrar jag mig idag att jag inte var på allt och alla om Saga. Saga ljög aldrig för mig, men och andra sidan berättade hon inte heller allt för mig. De senaste åren besökte Saga mig inte ens varannan helg. Av årets alla helger så var det ganska många upptagna av alla andras födelsedagar/tillställningar som Saga kände sig att hon ville eller tvingades att gå på hos sin mammas. Sen hade vi alla storhelger som hon i början ville fira hos mamman och mormor men som senare kände en ångest att hon måste. I alla fall vad hon själv sa. Så det var inte ofta hon var här och därmed var det svårt för mig att hänga med vad som försiggick i hennes liv.

Jag tror på tre viktigaste saker som gör att ett barn blir helt normalt och blir en bra person.
1. En bra miljö
2. Bra Uppfostran
3. Normala & friska föräldrar

Om en av dessa punkter saknas, så kan man ofta kompensera med de andra punkterna eller varför inte få utestående hjälp. Med tanke på min berättelse hittills så tror jag inte jag behöver förklara hur många av de punkterna fans i Sagas uppväxt.

Åren gick. Jag såg hela tiden fram emot den dagen Saga 1. Ville flytta till mig. 2. Hennes mamma lät henne flytta till mig. Det är alltid lätt och vara efter klok, men jag borde ha varit mera envis och stått fast för min rätt. Jag borde minimum begärt ha Saga varannan helg och halva somrar var hos mig. Men jag orkade inte med att gå igenom processen. Sagas mamma däremot körde sitt. Sa och gjorde som hon ville. Var hon på gott humör och på god fot med mig så kunde hon skriva en e-post eller ringa och berätta hur det går för Saga på skolan och var hon på dåligt humör eller i Klinge med mig kunde hon hitta på vad som helst. Kom ihåg Sagas mamma var mycket bra på att ljuga, dupera, manipulera och förvränga. Att diskutera med henne var ingen enkel match.

Detta påminner mig om hennes ansökan om underhållsstöd som hon skickade till försäkringskassan. Backgrunden var nämligen att Sagas mamma ville att varannan gång som det var, enligt henne, min tur att städa Sagas skola så skulle jag sluta tidigare på mitt jobb och sedan sitta och åka 14 mil fram och tillbaka och städa skolan varje dag i en vecka.

För mig var detta inte rimligt. Jag menade på att så länge Saga bor hemma hos henne så får hon stå för de dagliga rutiner och skolans rutiner. Om Saga hade bott hos mig hade jag aldrig bett hennes mamma om sådana saker. Detta gjorde att jag vägrade åka och städa skolan. Någon vecka senare fick jag en faktura i Sagas mammas namn men adresserad till mig. Eftersom den var adresserad till mig så betalade jag räkningen och drog istället av motsvarande summan från underhållsstödet. Min handling gjorde Sagas mamma ännu mer arg så hon den 2 december 2001 ansökte om underhållsstöd för Saga till Försäkringskassan. Antagligen för att undvika liknande situation i framtiden. Men tyvärr fick hon avslag på sin ansökan, då jag kunde förklara varför jag gjorde som jag gjorde samt att jag visade att jag har alltid betalat Sagas underhållsstöd i tid. Tror ni Sagas mamma nöjdes sig med det? Självklart inte. Den 15 januari 2002 begärde hennes mamma omprövning av beslutet och även denna gång fick hon avslag.

Nej nu har jag fått skriv kramp igen. Njut av livet så länge och ge en kram till alla ni älskar runt er. sköt om er så ses vi snart igen.

P.s. Om ni ser någon barn eller ungdom mår dålig i närheten av er, så agera NU, vad som helst är bättre än att inte göra någonting. D.S.