Jag är inte förvånad. Urnsättningen gav inte heller någon ro. Nu börjar man ifrågasätta sin egen dotter. Ja vem var hon egentligen? Varför berättade hon inte om sin mörka sida?
Är det inte lite skam egentligen att man inte kände sin egen dotter? Måste dessutom hela Blogg världen få om det också?
Den intressanta frågan är varför hon inte berättade om sin mörka sida?
Var det för att hon inte vågade berätta? Eller var det för att hon inte kunde berätta? Hon kanske gjorde det, men ingen lyssnade? Vi kanske inte var tillräklig lyhörda? Vi kanske hörde och inte vågade hjälpa henne för andra?
Eller kan det vara så att man själv är tillräklig sjuk själv att man inte ser att andra rund om sig mår dåligt? Man kanske är själv orsaken till att andra mår dåligt.
Det är också märkligt att en professor, en överläkare och flertal vårdpersonal satt fel diagnos och inte kunde hitta den borttappade pusselbiten och bringa ljus i hennes mörka sida.
Nej tyvärr, jag tror inte på andra faktorer och mörka sidor. Jag tror inte vi som föräldrar är befriade från ansvar, utan är i alla fall i Sagas fall till och med medskyldiga till mord utan att vi själva förstår det eller vill acceptera det. Vill man sätta diagnos nu efterhand så får man sätta det på sig själv eller på andra som fortfarande lever, så kanske man kan förbygga kommande hemska händelser.
Här har vi till exempel en blogg läsare som har satt sin diagnos efter vad hon har läst från andras blogg:
Kan inte säga exakt vilken diagnos personen har men någon form av Bipolär, intensiv instabil personlighetsstörning, Bulimi o Anorexia Nervosa ingår även här som en symptom, neurotisk samt alla typer av manier ex hypermani etc
Dessa är de svåraste att bota...eftersom patienterna saknar självinsikt....(de förnekar o tycker andra är sjuka istället) och i detta fall stämmer det in perfekt på personen som istället för att inse sin egen "skada" projicerar över på andra. Dessa patienter är ofta mkt framgångsrika, bra på att ljuga, dupera, manipulera och förvränga. Därför är det mkt svårt för anhöriga.....att förstå, få personen att söka hjälp etc.
Barn till psykiskt sjuka är mer utsatta. De förstår inte att detta är en sjukdom...utan tolkar det som att dom gjort ngt fel och blir bestraffade. Detta kan jämföras o klassas som psykisk misshandel. Pappan och mannen kan även de bli duperade och känna sig "hotade". Den sjuka kan utnyttja sig av sk förtäckta hot som kan uttrycka sig i ex....antydan att personen kommer ta livet av sig, skada sig själv, ta barnen ifrån honom helt om han lämnar eller ännu värre avslöjar henne och skjutsar vederbörande till psyke etc. Mannen blir fastlåst....kan inte ta sig ur...och är det barn med i bilden vill säkerligen inte mannen riskera att barnen blir helt överlämnade till mamman....så han har inget val. Han blir tvingad att stanna kvar. Den sjuka mamman kan även inbilla sin man att han mår dåligt....ja i princip skicka alla närstående till psyket och framstå som den räddande ängeln. Hon får dessutom uppmärksamhet.
Personen vill stå i centrum, få alla blickar riktade mot henne. Hon var förmodligen även svartsjuk på barnens skönhet. När det passade använde hon sig av barnens skönhet för att dra till sig uppmärksamhet. Förmodligen har hon även ställt höga krav på barnet. Barnet kanske var en del av denna person..på ett sjukt sätt. Dvs personen var ingen mamma utan snarare som en syster eller kompis och kanske rent utav tävlade med henne. Till slut kan mannen mot sin vilja bli "medbrottsling". Utåt sett är det mkt viktigt att hålla en fasad. Dvs fint hem, resor o kläder mm Det är därför personen skriver sin Blogg...för att rentvå sig och visa sin "fina o lyckliga familj". Hon skriver bla om sina pojkar.....att de har lätt att prata om barnet och är som "vilken liten kille som helst" dvs de mår bra. Hon skriver också att det inte var hennes fel....hon gjorde allt hon kunde. Dvs hon skriver tvärt emot sanningen. Ganska intressant. Hur kan hon veta vad som försiggår innerst inne i andras huvud? Det är nämligen så att hon har bestämt sig för att dom mår bra.
Jag tror mer på det poem som Sagas gudfar skrev till henne efter den tragiska dagen.
En förvirrad röst från ingenmansland
Det är synnerligen underligt att vi barn alltid måste vara tacksamma.
Vi måste tacka föräldrar för att vi finns, vi måste tacka föräldrar för att vi inte finns.
Morsan har ont när vi födds och morsan har ont när vi tinas bort. Morsan har tydligen haft ont även mittemellan dessa tider.
Och så många andra som helt plötsligt har visat sin kärlek och omtanke. Ni har säkert hört av morsan hur bra jag har det här uppe, till och med bättre än alla ni som har så mycket ont nu eftersom jag har åkt upp hit.
Hade ni bara sagt till mig att ni skulle sakna mig hade jag stannat hos er och inte hade gjort er illa.
Hade ni bara öppnat dörren och inte klagat att jag stör hade jag säkert stannat. slut.
Så lämna min dotter i fred nu och låt henne vara. Sätt diagnoser på de som lever och sluta spekulera en massa om mörka sidor. Vill du ändå veta? Gå då till dig själv och dina mörka sidor så kommer du Känna dina barn genom dig själv… .
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
Jag tycker att du är stark som ger din version av episoden. Bra att sätta ord på det man känner. Fortsätt skriva. Läser båda era bloggar och säger inte att jag kan sätta mig in i er situation, men jag förstår att både du och din ex fru hade ett makalöst vacker och dotter som var "one of o kind". Kram
Jag undrade just om du hade slutat att skriva. Du är en stark man , som kan skriva om detta.
Jag håller verkligen med dig, sluta att försöka sätta en diagnos! Hon är borta nu. Ingen diagnos eller "mörker" kan få erna flicka tillbaka.
Hoppas att du fortsätter att skriva, när du känner att du behöver. Vi tittar in till din blogg då och då.
Försök att se ljuset i tunneln, den finns där långt där inne.
jag lider med dig, har sitter i samma båt jag med.. mamman till min son...
Skrämmande men sant! Livet är komplicerat och frågan är om vi alltid vet vilka konsekvenser som blir till av vårt handlande...tror själv att med ett medvetende kan man försöka ändra på vissa förhållningssätt och kanske helt upphöra med negativ påverkan på någon annan människa!? Jag hoppas och tror att vi alla har ett eget val här i livet och oavsett om man har någon diagnos eller ej...men frågan är vad vi väljer..modern i det här fallet valde detta och väljer fortfarande att välja detta! Spelar ingen roll vilken utbildning eller materiell status man har, hur många böcker man läser, vilken psykologisk behandling man får/ger utan man hamnar ändå i slutändan där man var i början dvs att förstå att man väljer själv det liv man lever! Jag lider med dig Behrooz men din historia påverkar många och då menar jag inte i att man gottar sig i andras olyckor utan att man ännu mer förstår livet och dess komlexitet! Jag hoppas du får styrka en dag och fortsätta med att sprida förhoppning om att vi kan påverka våra liv och händelser om vi blir mer medvetna om vilka vi är för det är först då vi kan veta vilka andra är! Jag tror att vi inte blir mottagliga för personer av den typen som mamman i Sagas fall är om vi är trygga och medvetna om vilka vi är och vad det är vi vill med livet...dvs svårt för en ung och oerfaren människa att veta! Så länge det finns människor som är mottagliga så finns det tyvärr de andra kvar också...Kram och jag ser fram emot att läsa din blogg
Vill ge Dig och din familj styrkekramar...jag tycker att du är mkt modig som vågar ifrågasätta. Det är väl snarare ett friskhetstecken att igrågasätta sig själv och vilken roll man ev kunnat haft i en relation till sin dotter och hur hela familjesituationen kan ha påvärkat din dotters hälsa. Sedan är det nog så att vi alla bär på ngn hemliget oavsett ålder. Tänker på innebörden i ordet itegritet..Frågan tycker jag personligen handlar om hur rustade olika individer är att klara av psykiska/fysiska belastningar. Hur ser skyddsnätet ut för utsatta barn? Ett barn i sig är inte lika rustat att kunna hantera ex svåra konflikter än vuxna. Hur kan vi som vuxna tänka oss in, vara lyhörda och se utifrån barns perspektiv? Hur ser barnets övriga relationer med andra vuxna ut? Finns det någon "fristad" barnet kan vända sig till där förståelse, tillit och acceptans finns oavsett hur barnet känner sig..Hur hanterar man som vuxen ett barn som mår dåligt? Accepterar man ev sjukdom eller "motarbetar man den omedvetet" ? Här tycker jag att man kan titta på hur vården och föräldrarna försöker arbeta i samma riktning...dvs viktigt att vårdpersonal informerar föräldrar om deras roll samt lämpligt förhållningssätt till barnet. Ingen tjänar på att "ljuga för sig själv" och inte acceptera barnets symptom etc Att sedan vården och föräldrar inte är eniga kan sluta illa för barnet. Att öppet visa kritik inför valet av vård ger knappast barnet större förtroende för denna och sannolikt mer samarbetsvillig. Detta är bara mina personliga reflektioner så här direkt efter att ha läst ditt senaste inlägg...ska fortsätta "reflektera" :-)" Den som söker skall finna " Huruvida exakta diagnoser är ställda eller ej är också ngt jag tänkt lite på: Själv skulle jag vilja veta den mest sannolika orsaken...och där i inbegriper rätt diagnos. Inom psykiatri finns olika skolor och jag har ofta mött en allt för negligerad diagnostisering..Snarare ngn slags försöksbehandling på svårt o akut sjuka. Tyvärr är psykiatrisk vård mkt bristfällig idag....det saknas specialister och ekonomiska resurser vilket naturligtvis drabbar patienten och dess anhöriga i slutändan. Många blir "svikna" och lämnade åt sig själva "anhöriga" och sitt öde. Kan man sedan "begära" att ex outbildade föräldrar ska kunna vårda sina egna barn? Svaret måste bli Nej. Men man kan nog kräva att en förälder söker adekvat vård för sitt sjuka barn...och gör allt i sin makt att se till att vården fungerar ex genom att följa läkares rekomendationer mm Är det inte lite så att många föräldrar känner skam över sig själva ganska ofta...och jag undrar om det här i ligger en djupare konflikt bakom hela dess sammanhang när sjukdom eller skada inte direkt kan härledas bort från föräldrars ev "brister eller rent av vanvård" , ex skillnaden på ett barn som drabbas av elakartad cancer kontra " till synes" oförklarig klinisk depression/störning? Tål att funderas på vidare..
Skicka en kommentar