Förtydliganden

Enda sedan jag började skriva så har jag valt att inte kommentera andras kommentarer. Jag började inte skriva för att höra andras åsikter. Däremot är jag intresserad av att starta en debatt eller diskussion nu när min berättelse är slut. Dok anser jag att forumet här är ej lämpligt då jag inte kan förklara och försvara allt och alla inblandade. Vill ni däremot diskutera med mig är ni välkomna så som jag skrev tidigare, att kontakta mig. behrooza@hotmail.com

Åter igen vill jag också förtydliga att min berättelse inte handlade om att sätta dit någon eller prata skit om någon. Berättelsen är min version av det som hände Saga. Jag dömer ingen och rekommenderar er att inte heller göra det. Jag ville visa lögner och det som andra förtränger eller inte vill komma ihåg. Däremot vill jag att ni ska tro på min berättelse. Allt jag har skrivit är fakta och inte påhittat. Jag har valt att bara berätta om oss tre och inte om de övriga runt om Saga. Det finns en hel del och skriva om de också. Sist men inte minst anklagar jag inte någon och skriver inte att någon är sjuk.

Det jag inte kan bevisa har jag inte nämnt i min berättelse t ex att Sagas mamma försökte själv ta sitt liv i början när vi hade träffats och att hon trodde stark på att hon aldrig blir äldre än till 30. Presice som Saga som trodde att hon inte blir äldre än 15. Saga visste inte om mammas tro och jag tror inte Sagas mamma menade allvar heller.

Jag skulle vilja förtydliga vissa saker för de av er som har lämnat kommentarer. Det verkar som att jag har varit otydligt i min berättelse. Så låt mig förklara eller förtydliga följande:

Den rättsliga processen mot de inblandade börjar snart. Jag väntade på att min berättelse blir klar för att lättare kunna veta vad jag vill och hur jag ska gå vidare. Jag tar gärna emot hjälp.

Idag vet jag inte om jag kommer att skriva en bok om det här eller inte. Det beror lite på resultat av den rättsliga processen.

Mycket av det som jag har skrivit finns i Sagas journal. Det finns också en hel del som jag av respekt för övriga inblandade valt att inte skriva om. Men måste tillägga att visst man skriver inte allt i journalen, men viktiga saker måste man skriva. I Sagas fall fattas det viktiga saker. Till och med fel dosering av mediciner som hon fick.

Jag vill på inga sätt smutskasta andra tonåriga eller deras föräldrar i min berättelse. Sagas sjukdom, om vi nu vill välja att kalla det för det, berodde inte på tonårsproblem och det hände inte heller över en natt.

Jag vill redan nu be om ursäkt att jag skrev Ninor i mitt sista inlägg. Jag upptäckte att det fanns fler Ninor och jag menade definitivt inte alla Ninor. Nina jag hoppas du kan förlåta mig.

Vad det gäller Sagas Urnsättning så har jag bestämt att låta Sagas mamma få sin sista vilja igenom. Om hon nu tror att hon kan få lugn och ro och det här är enda sättet att få trost så är jag glad för hennes skull. Hon skrev så här i hennes sista mail: "I början trodde jag inte att jag skulle behöva en plats att gå till. Med tiden har jag förstått att detta är extremt viktigt. Jag har talat mycket med mammor (för det är just mammorna som har det svårast när ett barn dör) som påtalar hur viktigt det är att kunna gå till en plats som man kan dekorera och man kan samlas kring som man kan gå till och prata".

Hmm jag tror det här var allt. Ni får gärna fråga mig mer om jag har varit otydligt.

Må hon vila i frid.

Vi kanske ses igen.

Sista delen

I min berättelse är vi nu på samma datum när jag började berättelsen, alltså 30 juli. Två månader efter att Saga tog sitt liv. Men till skillnad från när jag började skriva så vill jag inte att ni ska avgöra vem hade rätt och vem hade fel. Jag vill inte att ni ska döma. Ingen ska döma. Det här är min sida av myntet. Det är min berättelse om vad jag har varit med om. Jag var minst lika delaktig i denna fasansfulla tragedi.

Det var tre saker som gjorde att det blev för mycket och att jag började skriva.
1. Mammas Blogg
2. Mammas sätt att få sin vilja igenom vad det gäller urnsättning av Saga
3. Sagas journal

Innan dess tyckte jag att man skulle glömma det förflutna och titta framåt. Nu när Saga var borta ville jag börja på nytt och bygga upp relationen med Sagas mamma igen. Men ovanstående saker gjorde att jag fick nog.

Jag hade bättre förståelse om Sagas mamma hade berättat om sin smärta och öppet berättat att hon var en bidragande orsak till att hennes dotter tog sitt liv, men istället kommer hon med sådana lögner och påstående och att hon gjorde allt. Visst hon gjorde allt, men man slutar inte fundera vem var det som fick Saga att må dåligt från början? Det är typiskt föräldrar som ger sina barn dåligt samvete. Jag minsann har gjort så mycket eller jag som har gjort det och det för dig. Herre gud föräldrar vakna, ge aldrig era barn skuldkänslor. Det är faktiskt era skyldigheter att ge allt till era barn utan att kräva någonting tillbaka.

Jag vill också skicka ett stort tack till er alla som har läst min berättelse. Jag vill tacka alla er oavsett om ni har varit negativa eller positiva.

Till alla tonårsmorsor, Almor, Ninor, Marior, anonymor som har varit alltifrån hotfulla till otrevliga med sina mail och kommentarer säger jag bara en sak: Jag tycker synd om era barn som har er som förebilder. Ni borde skämmas, Hur kan ni döma folk utan att veta båda sidor av en händelse?

Ni som känner att ni vill kontakta mig är välkomna att göra det. Maila mig telefonnummer och namn så ringer jag upp er.

Till sist Sagas sista avskedsbrev som aldrig visades. Det är också märkligt. Varför visades inte det? Hur kommer det sig att när man hittar två rader så får hela blogg världen veta det? Vad vill man dölja? Det här brevet skickades till mig från BUP några veckor efter att Saga gick bort.
Brevet skrevs timmarna innan Saga tog sitt liv. Hon hade enligt uppgift lagt den under sin kudde.

Förlåt
Men orkar inget mer. Händelsen idag har inte så mycket med mitt beslut att göra. Jag lägger inte skulden på dig, men du ska veta hur extremt mycket du sårade mig mamma (Ordet mamma var struken och istället hade saga skrivet mammas namn).

Mina yngsta syskon, ni finns alltid i mitt hjärta . Ni är de personer som jag någonsin älskat. Älskar er fortfarande. Alltid. Jag finns hos er i all evighet. Vi ses igen. Jag lovar.

Till psykologe på BUP, Jag är jätte glad med allt du hjälpt mig med. Hoppas du hjälper många fler.

Pappa du är GULD värd.

Tack alla för allt.

Hejdå.


Nu är sagan slut.

Tiden efter

Jag mins en enorm smärta i bröstkorgen. Jag kände hur pulsen höll på slå sönder stora kärlen. Jag kom på mig själv att jag satt och hyperventilerade samtidigt som någon på andra sidan luren sa, är du ensam? Har du någon hos dig? Jag hörde mig själv säga ja det har jag och sedan la jag på luren.

Några minuter senare ringde jag till BUP. Jag vet inte varför jag gjorde det. Jag sa med en artig men skärad röst, Jag ville bara informera er att Saga är död. Jag kommer inte ihåg vad hon sa i luren, utan la bara på och ringde ytterligare två andra och meddelade det fruktansvärda. Efter ett tag fick jag SMS från sagas mamma att hjälp var på väg hem till henne och om vi ville kunde vi också åka dit.

Så efter en stund åkte vi dit. Observera att från och med denna stund så kände jag så stark samhörighet med Sagas mamma att jag la allting bakom mig. Jag kände vi satt i samma båt nu och ingenting spelar någon roll längre. Det som har varit har varit. Ingenting kan ta tillbaka Saga nu.

När vi kom fram till Sagas mamma, så var hjälpen redan där. Det var bland annat en präst och en medhjälpare. Vi satt en stund och pratade. Sagas mamma berättade bland annat att sjukhuset hade kontaktat henne och erbjudit ett möte dagen efter klockan 10. Ingen från sjukhuset hade kontaktat mig.

Efter någon timme så åkte vi tillbaka hem.
Väl framme så hissade jag upp flaggan till halvstång och sedan satte mig på soffan och väntade på att BUP skulle ringa mig.
När klockan var ungefär 7 så ringde jag BUP och frågade varför är det ingen som ringer mig? Jag bad om att prata med en ansvarig läkare som kunde informera mig vad som hade hänt? Jag blev ombedd att vänta tills dag personalen hade börjat arbeta klockan 8.

Efter klockan 8 så vill jag minnas att jag ringde varje timme och frågade efter någon som kunde hjälpa mig. Men jag blev hela tiden hänvisat till att den ansvarige läkaren som var på väg att kontakta mig.
Klockan 13.00 ringde jag igen. Jag var nu ganska förbannad. Jag mins att jag sa antingen kan någon svara mig nu eller så kommer jag att åka dit och väl där vet jag inte vad jag kommer att göra.

Inte förrän klockan 14.00 ringde en avdelningsläkare. Jag vet inte varför han ringde egentligen. Han visste inte vad som hade hänt, han visste inte vem som var ansvarig istället frågade mig varför jag vill att någon ska ringa mig. Till sist sa han att professorn kommer att ringa mig efter klockan 15.

Ca 15.30 ringde professorn. Även hon visste inte mycket. Jag mins bara att jag nästan skrek i luren och frågade hur de kunde släppa en 14 årig tjej utan att kontakta mig? Hon hade inget svar och ge. Detta var sista gången jag pratade med professorn. Senare hörde jag att hon har tagit ledigt ett år efter det som hände.

På måndag åkte jag som vanligt till jobbet. Jag kände inte jag kunde vara hemma. Jag kände jag fick bra stöd på jobbet. Jag gjorde inte många knop, men allt var bättre än att sitta hemma. Så jag började dagen med att samla alla kollegor och samtidigt som en gemensam frukost gå igenom det som hade hänt. Efter det så satt jag igång och putsade alla fönster vi har på kontoret. Det tog hela veckan, men det var en fantastisk bra start att bearbeta.

På eftermiddagen samma dag så blev jag kontaktat av Klinik chefen. Hon ville erbjuda samtal med överläkaren och henne själv, men jag avböjde. Det är försent nu sa jag, jag väntade i 13 timmar efter händelsen att någon skulle ringa, men ingen ringde. Jo du blev erbjuden att prata med kuratorn sa hon. När då frågade jag och varför kuratorn? Kuratorn var inte ansvarig läkare den kvällen till la jag.

Vidare erbjud hon även min familj stöd, men jag kände jag hade fått nog av BUP. Hon sa vi är mycket frikostiga vad det gäller sjukskrivningar, så om du vill är det bara säga till.
Det enda jag bad henne var att ordna ett möte så snart som möjligt efter att de var klara med sin interna utredning. Jag hade många frågor som jag ville ha svar på.

Dagen efter ringde Kuratorn och pratade med mig.

Femte dagen fick jag ett mail från Klinikchefen där hon hade skrivit att både överläkaren på BUP samt den ansvarige för internutredningen vill gärna träffa mig. Så vi bestämde att veckan efter skulle jag träffa dem.

Först ut var det internutredaren. Under en timme berättade jag min version av händelsen. Eftersom jag verken visste någonting om vad det stod i journalen samt hade bestämt mig att stå på samma sida som Sagas mamma så sa jag ingenting annat än nödvändigt. Noga lyssnade internutredaren och hans assistent antecknade. Till slut så ifrågasatte jag BUPs sett att utan våra tillåtelse låta Saga gå ut ensam. Jag frågade utredaren om han kunde tänka sig att låta sina barn som är 14 att gå ut ensam en fredag kväll. Då svarade han ”I min kultur är det helt ok att låta 14 årig tjej gå ut ensam, men i din kultur är inte tillåtet.

Nästa besök var hos Överläkaren. Han som egentligen skulle varit ansvarig för Saga istället för professorn. Han sa inte mycket. Sista kvarten grät han bara. Han erkände att han hade gjort fel. Egentligen var det ju inte han som hade tillåtit Saga gå ut, men eftersom det var han som var ansvarig så är det han som måste stå tillsvars.

Tyvärr träffade jag aldrig Sagas psykolog. Jag vet inte om jag ville det heller. Sagas mamma hade däremot träffat honom. Till henne hade psykologen sagt att han hade flaggat för de andra personalerna att det är någonting som inte riktigt stämmer med Saga. Men de hade bara nonchalerat honom. Då hade han sagt att om ingen tänker lyssna på mig så tänker jag inte heller vara ansvarig för Saga. Därmed så hade han slutat att ha samtal med Saga. Hur han sedan kunde och vågade släppa ut Saga att ensam gå ut är fortfarande en gåta för mig.

I ganska tidigt skede frågade Sagas mamma mig om jag hade några önskemål vad det gäller Sagas begravning. Jag svarade att för mig spelar ingen roll, den enda önskemål jag har är att när allt är över så vill jag begrava henne i kyrkogården 100 meter från där jag bor. Jag erbjöd också min hjälp och bad henne att inte tveka att kontakta mig om det finns någonting jag kan göra.

Två veckor efter begravningen tillkallades vi till ett möte där internutredningens resultat skulle rapporteras. Det mötet hade jag sett framemot i snart en månad. Jag hade så stora förväntningar att jag var där en halvtimme innan mötet.

Mötet var rent fiasko. Närvarande på mötet var Akutmottagningens chef samt Klinikchefen. Hela den internutredningens resultat inklusive intervjuer med 14 pers visades i form av 10 tal sidor indelat med datum för de olika händelserna inramat av små fyrkantiga rutor. I varje ruta stod det några ord. Rapporten var mycket knapphändig. Det fattades ännu mer än det som fans i journalen. Enligt rapporten var det största felet som begåtts att de hade tagit hand om anhöriga till tidigare anställda. Det stod ingenting om andra fel och definitivt ingenting om att de lät Saga gå utan att fråga föräldrarna.

Besviken och ledsna kom vi ut från mötet.

På parkeringen tackade jag Sagas mamma för all hjälp med begravningen och berättade att det här var sista gången jag satt min fot i den staden. Jag sa att nu vill jag lämna allt bakom mig och se framåt i livet.

Någon vecka senare kremerades Saga och ytterligare någon vecka senare började mail tjafset om var hon skulle få sin sista vila. Från allra början önskade jag att ha henne hos mig, men efter ett tag så kändes det lite egoistisk av mig att kräva det. Men efter ytterligare ett tag så kände jag att jag har ju aldrig har fått ha henne vara hos mig varför inte nu heller? Hon skulle ju ändå ha flyttat till mig om hon hade levt. Så jag tänkte ok låt oss se de olika argumenten.

Första mailet om detta från Sagas mamma var vänligt och hon hade frågat mig om jag fortfarande kan tänka mig att låta henne begravas där hennes mamma vill?

Andra mailet från Sagas mamma var vänligt men ganska bestämt att hon inte kunde tänka sig att släppa på Saga. Inte ens nu när hon var död.

Tredje mailet föreslog hennes mamma att vi sprider hennes aska i havet. Vilket bra förslag tyckte jag.

Fjärde mailet va hon mer bestämd och tyckte att vi skulle söka hjälp eller snarare medlare.

Femte och sista mailet så fanns det inget alternativ, utan bara mammans vilja.

Det var då jag fick nog och började min blogg.

De hemska veckorna på BUP Akuten. Del 2.

Ay vad ont det gjorde att skriva det här avsnittet. Det var ett tag sedan jag grät så mycket.

Jag vill redan nu varna alla känsliga läsare för det obehagliga känslan de kan får när de läser det här avsnitten.

Jag vill också passa på och nämna att ingen av oss har rätt att döma ut någon. Det här är verken domstol eller vi någon domare. Jag tror inte på tillfällighet, utan ödet. Jag tror på att alla lever med det de själva åstadkommer.

Fortsättningen på sagan:
Mötet var mycket kort och konsist, samtidigt mycket tillgjord. Alla visste vad den andra skulle säga i för väg, och ingen sa mer än nödvändigt. Syftet var ju att tala om för Sagas mamma att ”back off”. Personalen hade informerat mig att om mamman inte kunde acceptera detta så skulle de hjälpa mig att kontakta familjerätten.

På mötet tog man upp bland annat ansvarsfördelningen mellan föräldrar och BUP. Det förtydligades att när Saga är hos en av föräldrarna har den huvudansvaret även för information till den andra föräldern. När Saga är på BUP är det personalens ansvar att informera båda föräldrarna om något särskild inträffar.

Personalen berättade också att på ronden idag hade de beslutat att Saga fortsätter sin skolgång fast med kortare dagar. Skjuts till och från skolan kunde hon få men sedan skulle hon vara utan förälder eller personal under skoltiden.

Sagas mamma var mycket orolig och menade att Saga har sagt till henne att hon inte kommer att leva fram till hon fyller år. Hon är helt övertygad att Saga kommer att ta sitt liv. Vidare efterfrågade hon bedömningar som var gjorda av läkaren både före och efter senaste händelsen hemma.

Jag och andra sida, dels litade jag på BUP och dels var jag där mer som ett stöd för personalen än Saga. Så jag höll inte alls med mamma, utan drog igen hela det här att ni är experter, ni vet vad som är bäst och jag håller med er. Jag frågade hur ofta det har hänt att era patienter verkligen har tagit livet osv. Jag kommer också ihåg att jag sa det är mycket viktigt att hon observeras under permissionerna hemma istället än på skolan. Vad jag menade var att istället för att följa med henne i skolan till och med in på toa, så lämna henne inte ensam hemma.
Sist men inte minst bestämdes också att Saga kunde gå på helgpermission och till och med att sova hos mig för första gången efter att hon blev inlagd. YESSSSSSSSSSSSS

Efter det mötet kände jag att både Saga och jag mådde mycket bättre. Det verkade som att för första gången var det någon som lyssnade på oss och gav oss rätt. Enligt Sagas journal så berättade hon att det kanske fanns någon omedveten del av henne som inte ville ta sitt liv.
Hon brukade ofta säga till mig att du litar på mig pappa men det gör inte mamma. Detta står även i journalen

Jag hade sett fram emot fredagen. Jag skulle nämligen träffa överläkare, professorn och experten inom detta område och tillika Sagas ansvarige läkare. Sagas mamma var mycket nöjd när hon hörde att just denna person skulle ta hand om Saga. Wow det måste ha varit för att de kände mamman som Saga fick henne sa mamman på första mötet. Ni förstår väl själva att en professor måste man bara träffa för att se vad det är för fel på Saga. Måste tillägga här att hon valdes som Sagas läkare för att den ordinarie överläkaren råkade vara mammas chef medans hon arbetade där. Men eftersom professorn inte arbetade ofta som avdelningsläkare så följdes inte heller rutinerna som det skulle. Överläkaren trodde att Professorn skulle göra vissa saker och tvärtom. För övrigt har Professorn tagit ett års sabbats år efter sagas händelse.

Jag var också mycket glad den dagen, för jag skulle ha träffat den ansvarige personalen efter mötet med professorn och efter mötena skulle jag ta med Saga till mig på helgpermission.

Men först till mötet med professorn. Jag hoppas ni kommer ihåg att samma person kände sig utpressad av mig en vecka innan. Observera att av den timmen som jag var hos henne finns inte en enda anteckning i sagas journal.
Min första fråga till henne:
Hur mår Saga?
Hennes svar: Saga har en djup depression som vi håller på behandlar. Jag har själv haft depression under många år och jag har precise ökat hennes dos på mediciner. Om hon inte svarar på det så sätter jag antidepressivt medel i droppform om 14 dagar.

Min andra fråga: tror du Saga kommer att ta sitt liv? Har du varit med om det under dina år?
Här kände jag att hon väntade innan hon svarade. Jag upplevde att hon inte visste riktigt vad hon skulle säga utan att jag använder det mot henne, men till slut svarade:
Ja, hon kommer att försöka och jag har varit med om någon som har gjort det.

Min tredje fråga: Varför mår Saga dåligt? Vad är det som har orsakat det?
Här tror jag hon glömde att jag inte var läkare för i 20 minuter berättade hon om någonting som jag en idag vet inte vad hon sa och vad hon menade.

Efter möte med Professorn var det dags med nästa person. På det mötet fick jag höra mycket intressanta och glada nyheter. Bland annat att Saga börjar bli bättre. Att hon ser fram emot helg permissionen med mig. Vidare berättade de att BUP anser att Saga behöver byta miljö och de kunde visa mig hur jag kunde gå tillväga, om Sagas mamma inte ville släppa Saga. Så en av de sakerna som bestämdes på det mötet var att jag skulle ta kontakt med en lämplig skola i närheten av där vi bor och anmäla Saga till det inför höst terminen.

Om ni visste vad glad jag var när jag träffade Saga efter mötet. Jag kramade henne så hård och pussade henne på kinden. Jag minns att jag sa till henne medans jag kramade henne att ha tålamod vännen, allting ordnar sig. Sedan åkte hon och jag först till mitt jobb och efter jobbet hem för en sista helg permission hos mig. Det var på mitt jobb som hon skrev en av hennes sista dikter.

Den helgen var oförglömlig. Vi tog det så lugnt. På något sett verkade hon som om hon visste att det var sista gången hon var hos mig. Vi kramade och masserade varandra, vi pussades och åter kramades mycket. Hon lekte länge med sina yngre syskon och spelade mycket piano.

Men jag sa inte vad som väntade henne. Jag fick ju inte det. Och även om jag hade sagt det hade det spelat någon roll för hennes dödslängtan? Tyvärr får vi aldrig veta det.

På lördagen satt Saga och läste sina mail. Plötsligt skrek hon av glädje jaaaaaaaaaaaaaaaa jag har fått sommar jobb. Det var länge sedan jag såg henne så glad.

När jag ändå satt där hos henne medans hon läste sina mail så frågade jag henne vad hon ville göra på sin födelsedag. Det var första gången som hennes födelsedag var samtidigt som hon skulle vara hos oss. Därför frågade jag henne vad hon ville göra, vad hon ville äta och vad hon ville ha för present. Hon svarade då att hon inte ville ha någon fest. Det ska bara vara oss själva. Hon ville äta sin favoriträtt och den enda hon önskade var att ta en lång promenad ensam. Till present ville hon ha en korsett. Till sist sa hon att hon inte heller ville ha några samtal. Inte ens från mamma tillade hon.

På söndag när vi satt i bilen och var på väg till BUP, så sa hon, Tack för en underbar helg, nu har jag laddat batterierna.

Sista veckan.
Jag var glad. Jag kände att snart befriar jag Saga från hennes nuvarande miljö och situation. Tidigt på måndag morgon tog jag kontakt med en ny skola och fick den information jag ville och senare skrev jag ut alla blanketterna och fyllde i dem.

Dagen efter skulle vi träffa två nya stjärnor. Man kan ju inte vara på BUP akuten hur länge som helst. Saga tyckte inte att hon mådde bättre, Mamman tyckte hon var sämre, jag ville få ut henne därifrån så snart som möjligt. Bup ville bli av med henne så snart som möjligt.

Därför hade BUP skickat en remiss till öppna psykmotagning för att ta över Saga på dagtid. De i sin tur hade inte tid, så de skickade oss till en privat mottagning. Där träffade vi två Psykologer. Tanken var att vi skulle träffa de gemensamt idag och nästa gång bara föräldrar och därefter var och en ensam. På mötet var jag, Sagas mamma och Saga. I rummet satt Saga i mitten och jag till höger och mamman till vänster om henne. Tjärnorna satt mittemot. Saga satt snett vänd mot sin mamma samtidigt som hon höll min hand. Om saga hade minsta förtroende och hopp på BUP och sjukvården, så dog allt efter det där mötet. Jag såg på henne att hela hennes värd rasade. Tänk er själva, att må dåligt och istället för att få hjälp, behöva börja om och berätta vem man är för tredje gången.
Till och med jag mådde mycket dåligt. Jag hörde av psykologen efteråt att Saga hade reagerat mycket stark och flera gånger hade sagt att min pappa såg så ledsen ut.
Det enda positiva med mötet var att mamman började igen neka till att de har problem hemma, men den här gången var Saga som en levande bevis som rättade sin mammas bortförklaringar.

Efter mötet skulle Saga gå och klippa sig. Det var sista gången jag såg min dotter.

Samma kvällen på BUP mådde Saga så dåligt tydligen att framför TV blir hon plötsligt vit i ansikte och ledsen. Sedan går hon och gråter hulkande i sitt rum. Hon berättade inte för någon vad det var.

Observera att utan att jag blev informerad så har Saga varit på kvällspermission hos mamman under hela denna vecka.

På torsdag får jag samtal från kontaktpersonen på BUP. Hon ville boka en tid med mig och mamman för att gå igenom Sagas framtid med oss. Vi bestämde tisdag veckan efter och kom överense om att på mötet förklara för mamman vikten att Saga måste byta miljö. Vid det laget var både jag och kontaktpersonen egentligen emot att låta Saga gå på helgpermission hos modern. Båda var överense om att varje gång hon är där så brukar hon må sämre. Men för att ytterligare bevisa för mamman på tisdag att så är fallet, valde vi att låta Saga åka till modern.

Den svarta fredagen.
Klockan 17.00 hämtar mamman Saga på BUP. Ca 17.10 ringer jag Saga för att höra hur hon mår. Stör jag fråga jag henne? Inte alls svarar hon, mamma är dum igen och då får jag en ursäkt att komma ifrån henne. Svarade hon. Jag förstår gumman, ta det lugn. Jag ville bara se hur du mår. Vi kan höras senare. Lova att du ringer mig så fort det är någonting. Sa jag till henne. Det var sista gången jag hörde Sagas röst.

Klockan 23.00 ringer Sagas mamma till mig. Observera trots tidigare överenskommelse med alla parter så är det ingen jävel från BUP som ringer mig trotts att de är ansvariga att kontakta båda föräldrarna. Med gråtande röst berättar mamman för mig att när hon skulle hämta Saga från BUP för helgpermission, så börjar de bråka innan de ens hade kommit till parkeringen. Saga blir då arg på mamman och slår henne på bröstet. Enligt mamman så var det enda hon hade sagt till Saga var att ”din pappa kanske har rätt, du kanske mår mycket bättre om du flyttar till honom.”

Därefter springer Saga tillbaka till BUP och sitter i samtal med hennes psykolog, medans mamman sitter i väntrum och väntar på henne. Saga skulle också gå på en koncert senare under kvällen med en kompis. Detta hade inte heller någon informerat mig om. Efter 45 minuter får mamman bråttom i väg och lämnar Saga kvar på BUP. Enligt mamman så ringer hon till BUP senare på eftermiddagen och vänligt men bestämt avråder de från att skicka Saga på koncert. Men de anser att Saga behöver för sin hälsa att komma ut. Enligt mamman så hade hon till och med frågat ansvarig personal om de tar på sig ansvaret på Saga? Jadå det gör vi hade dem svarat. Så utan att de ringer mig eller mamman kickar BUP en 14 årig tjej med en cykel till en koncert i stan.

När mamman ringde mig så bad jag henne lugna ner sig och bad henne att få återkomma till henne efter att jag hade pratat med BUP. Jag ringde BUP 23.10 och de förklarade för mig att Saga skulle ha varit tillbaka till 21.30. 21.25 hade hon ringt BUP från kompisens nalle och meddelar att hon blir 45 minuter sent.

22.50 när hon inte dyker upp ringer personalen modern. Observera fortfarande bara modern inte mig. När jag hörde detta så sa jag till henne att vi får avvakta till 23.30 så ska jag ringa mamman. Jag ringde mamman och medans jag pratade med henne så säger hon att det ringer på dörren. Ok ring mig igen då sa jag till henne. Efter 5 minuter när hon inte hade ringt så ringde jag henne igen. Då hörde jag hennes ord: Saga är död. Jag fattade ingenting. Sluta skoja sa jag. DU hörde jag igen Polisen är här. Saga är död. Ok för jag prata med polisen då. Jag trodde hon skojade och Saga skulle säga haha lurad. Men istället hörde jag en röst som jag inte kände igen. Då fick jag svårt och andas…

Fortsättningen följer.

De hemska veckorna på BUP Akuten. Del 1.

Nu när jag har kommit så här långt i min berättelse känns det konstigt. Varför är jag inte längre motiverad att skriva? Kan det vara alla kommentarerna som har påverkat mig? Kan det vara alla hot och otrevliga kommentarer? Men dem var ju och andra sidan inte många. Jag har faktiskt fått flest positiv respons. Men varför känns det då konstigt?

Kan det vara för att någon känner igen sig och blir sårad med min saga? Men om man är ”pis off” på någon som man anser ha varit orsaken till att någon annan har skadat sig själv då, ska man då hålla käften och vara tyst?

Visst, man kan tycka varför gjorde du ingenting medans hon levde? Svaret till den frågan är, Jag vet inte. Jag kan säkert räkna upp 10 saker jag kunde ha gjort och minst 10 saker som jag också gjorde. Jag kan skylla på ytterligare 10 andra saker. Men det räckte i alla fall inte. Jag måste nog leva med den tanken resten av mitt liv.

Vad vill jag egentligen uppnå med min berättelse?
Från början ville jag lätta på trycket. Ni som har någon gång känt er orättvis behandlat vet säker vad jag menar. Man kommer till en punkt, då man inte orkar längre. Ni vill bara skrika.
Ett tag trodde jag att jag kan hjälpa andra, men kan jag verkligen det? Du som sitter i samma situation som mig idag, Kommer du och åka till BUP akuten ikväll efter att ha läst min berättelse och säger till personalen ”Nej, nu räcker det. Jag tar min son med mig nu. Ni kan ringa polisen om ni vill, men jag tar med honom och är hos honom tills han blir frisk. Jag vet varför han är sjuk och hos mig kommer han att bli frisk.” Nja Det tror jag inte att ni gör?

Men vänta lite, jag kanske är ute efter hämnd. Jag kanske vill hämnas. Får man göra det? Får man känna så? Men varför i så fall via en saga och varför vill jag dela med andra om min hämnd?

Nej vi får se vad som händer i framtiden. Antingen kommer min Saga ut som en bok eller så kommer man att ha glömt bort den om några månader när jag verkligen vet vad jag vill. Just nu vill jag bara avsluta det jag började för två veckor sedan.

Tillbaka till berättelsen… .
Dagen efter mötet på BUP akuten får jag samtal från vår kontaktperson på BUP akuten. Hon tyckte att Saga behöver komma ut på permission. Så vi bestämde att jag skulle hämta henne på lördagen och hennes mamma på söndag. På lördag åkte Saga och jag och bowlade först och sedan åt vi på Mc Donald´s. Medans vi åt på Mc Donald´s pratade vi lite om hennes situation och hur hon egentligen mår. Jag menade att hon måste tro på sig själv och vara medveten om att det här som hon känner just nu är bara övergående och att hon kommer snart att bli bättre. Vidare förklarade jag för henne att jag har full förtroende för BUP och jag är säker på att de hjälper henne på bästa sätt. Jag berättade också för henne att även jag mår dåligt av att se henne i den situationen. Jag berättade för henne att det gör så ont att ändå sedan hon har blivit inlagt så har min vänstra ögonlock hoppat hela tiden av stress. Kort därefter såg jag hur ledsen hon blev, och då sa hon att hennes fot och ben börjar domna och hon ville åka tillbaka så fort som möjligt till BUP akuten. Därför åkte vi tillbaka tidigare än planerat.

Några dagar senare blev jag kallad till ett nytt möte med samma personer som tidigare, men den här gången var Sagas mamma också med. Utan att överdriva kan jag säga att det var det värsta möte jag hade varit med om i mitt liv. Under resan dit kände jag mig som John Cleese i filmen ”Ursäkta, vad är klockan?” när han i början av filmen sitter och tränar på sitt tal, medans han missar sitt tåg. Men när han väl ska hålla tal i slutet av filmen så får han tunghäfta. Exakt så kände jag mig också. Jag visste exakt vad jag skulle säga innan, men så fort jag sa någonting så blev jag muntligen krossad av Sagas mamma.
Vad jag än sa var det fel.

Ja sa att Saga mår dåligt på grund av hennes miljö hemma.
Mamman svarade, Saga har det mycket bra hemma. Hon brukar också må dåligt när hon bor hos dig, tillade hon. Det var bland annat därför hon avbrott sin permission med dig i lördags, för att du hade berättat för henne att du vill att hon flyttar till dig. Oyyy hörde man de andra i rummet ropa, hur kunde du säga någonting sådant till henne, tyckte alla.
Men vänta lite sa jag, det där har jag aldrig sagt till henne, jag sa att jag mår dåligt av att se henne såhär, men inte om att hon ska flytta till mig. Oyyyy hörde man igen, hur kunde du säga att du mår dåligt till henne nu när hon mår sådär.

Ja sa att det finns flera i hennes omgivning som också mår dåligt hemma hos mamman.
Mamman svarade direkt det bror på att de har haft bakterier i kroppen. Men nu mår de hur bra som helst.

Jag sa Saga måste byta miljö om hon ska ha en chans att bli bra.
Mamman svarade nej, jag vill arbeta vidare med vår relation och det finns god grund för detta nu.

Men herre gud förstår du inte att hon mår dåligt och ligger på BUP just nu? Hörde jag mig själv säga.
Då sa Kurator, nej men nu mera är det mer accepterat i Sverige att man söker sig till BUP och psykiatriska vården. Så du behöver inte må dåligt av det.

Jag var så gråtfärdig så jag kunde explodera vilken sekund som helst. På mötet bestämdes det att tills vidare ligga lågt när det gäller stora förändringar. Alltså jag skulle inte säga att hon skulle byta miljö och flytta och inte heller att jag mår dåligt av att se henne lida. Vidare bestämdes att vi skulle ha ett möte där man bjuder in de övriga vuxna kring Saga som också vill uttala sig om Sagas situation.

Jag mådde så dåligt när jag kom hem att jag bestämde mig att aldrig sätta min fot på BUP igen.
Dagen efter ringde jag och tackade nej till näst kommande mötet. Jag gjorde säkert fel att avböja, men just då kände jag mig så arg att. Jag orkade inte ett möte till där jag blir helt missförstod och ner trampat. Mycket riktigt på det mötet kom inte heller fram att det är Sagas mamma som är orsaken till att Saga mår dåligt, utan alla var överense om att Saga behöver fortsätta bo hos mamman.

Några dagar senare ringde både sköterskan och kuratorn och undrade varför jag inte hälsar på Saga. När jag förklarade varför, svarade de att jag hade missuppfattat det hela. Kuratorn bad till och med om ursäkt för det hon hade sagt. Det ska hon ha en eloge för tycker jag. De ville att jag skulle planera nästa permission med Saga.

Visst jag hade missuppfattat det hela. Anledningen till det var att ingen hade berättat för mig då att jag hade rätt. Ingen hade berättat att Saga mår dåligt på grund av samspelet med modern. Ingen hade berättat för mig att hon mår sämre än jag visste. Ingen hade berättat för mig vilken dödslängtan Saga hade. Inte konstigt att jag missuppfattade det hela. Allt detta står i journalen.

Näst kommande dagar och veckor är mycket konstiga. Jag har läst Sagas journal minst 20 gånger och ändå blir jag förvirrad. Inte konstigt att Saga inte kände sig bättre.

Det här är hur jag tolkar journalen.
För det första är journalen knapphändig. Det fattas en hel del information. Bland annat mina telefonsamtal till BUP akuten och önskan att få träffa en läkare. Även Sagas mammas samtal. Hennes permission hos mig. Och en hel del små saker som hände under denna tid.

Vidare kan man läsa att ena dagen mådde Saga på topp och nästa dag fick hon panikångest och tredje dag ville hon bara dö. Lite beroende på vem som besökte henne och hur ofta.

På flera ställen kan man läsa hur Saga frågade efter mera mediciner, så som en narkoman som måste få sin dagliga dos. Enligt vad jag kan tyda fick hon olika sorters mediciner dock av samma sort. Alltså lite försökskanin aktigt.

Samtidigt med det ovanstående började man att planera att skicka Saga till skolan på dagarna. Jag förstår inte varför de hade så bråttom? Saga hade ju topp betyg. Hon låg alltid långt före i alla ämnen. Varför så bråttom att börja skolan mitt i alltihop. Speciellt nu när hon ena sekunden ville dö och nästa minut tog tabletter.

På torsdagen samma vecka som Saga skulle på permission hos mig så försöker hon igen ta livet av sig. Den här gången hemma hos mamma. Här går meningarna isär och jag hittar ingen anteckning i journalen heller. Men enligt tidigare uppgift från BUP så kommer mamman överense med Saga att låta henne vara hemma ensam i 2 timmar. Fråga mig inte varför, men enligt Sagas mamma så ville BUP att hon skulle ge Saga mer frihet. Samtidigt vet jag att Saga hade tjatat till sig att vara hemma ensam. Så mamma åker iväg och när hon kommer tillbaka så hittar hon henne i badrums golv med en kökskniv på bröstet och blod överallt. Även här går historien isär, för enligt uppgift var det någon annan som kom till platsen först, tack vare att Saga själv ringde till en mycket nära anhörig som i sin tur larmade.
Detta ledde i sin tur att BUP inte ville tillåta Saga permission hos mig samma helg. Men när jag ringer och trycker på att vi alla har sett fram emot detta inklusive Saga, så accepterar de det först. Men sedan ringer Sagas mamma och mer eller mindre hotar BUP, enlig överläkaren på BUP. Jag mins att jag satt en hel timme och pratade med överläkaren om vikten av att Saga ska komma till oss. Men jag fick inte rätt. Överläkaren menade att jag aldrig kan garantera Sagas säkerhet när jag har gått och lagt mig. Vidare menade hon att jag kan om jag vill åka dit efter jobbet, hämta Saga, vara med henne en timme och sedan åka tillbaka med henne samma kväll. Alltså åka 10 mil fram och tillbaka två gånger för 2 timmars besök. När jag vägrade så sa överläkaren ”Nej nu kör du med utpressning mot mig”. Om våra samtal finns inte heller några anteckningar i journalen. Den kvällen var vi alla väldigt besvikna, Saga, jag och övriga familjemedlemmar.

Tidigt dagen efter åkte jag och hämtade henne hem under dagen, men fick åka tillbaka med henne samma kväll. På vägen hem så var hon så ledsen. Hon menade på att hon hade varit 6 veckor på BUP och fortfarande inget tecken på att hon blir frisk. Jag kände hur hopplös hon kände sig.

Eftersom Saga var så självmordsbenägen så ville hennes mamma inte låta henne gå ensam till skolan, medans BUP trodde att det är helt ok att låta henne gå ensam. Detta orsakade en konflikt mellan Saga, Sagas mamma och BUP. Jag tror att från och med då startades en sort irritation och som i sin tur gjorde att förtroendet mellan alla kallnade. Ingen tog den andra på alvar.

Alltså:
Saga var arg och besviken för att mamman ville hämta och lämna Saga på hennes skola samtidigt som hon helst ville följa med henne överallt på skolan.

Mamman var besviken på Saga och BUP att de ville låta henne åka själv till skolan.

Jag var besviken på Sagas mamma för att, dels kunde jag inte släppa det här med att hon bar skulden till att Saga mådde dåligt, dels att hon satt och ljög på det sist mötet. Dessutom ville hon inte släppa Saga så hon kunde byta miljö.

BUP var trött och arg på Sagas mamma som hela tiden var på de, ställde krav och var otrevlig mot personalen enligt personalen själva.

Så BUP kontaktade mig och förklarade situationen för mig enligt ovan och bad mig att snarast komma dit för att ha ett gemensamt möte. Syftet med mötet var att förklara för Sagas mamma att Saga behöver andrum, distans och för hennes tillfrisknad måste låta henne själv bestämma.

På mötet var närvarande jag och Sagas mamma, kuratorn, ansvarige sjuksköterska samt Sagas psykolog.

Fortsättningen följer…

Sista veckorna innan Bup

Det här är märkligt. Istället för att jag ska koncentrera mig på att berätta sanningen utifrån det jag har känt och upplevt, så måste jag motarbeta de som vill tysta ner min version. Men jag förstår, sanningen gör ont. Speciellt när jag kan bevisa allt svart på vit. Igen, det var inte jag som startade Bloggandet.

Jag tycker det är tråkigt att det är så många som lämnar anonyma kommentarer. Betyder det att ni inte vågar stå för det ni säger eller betyder det att ni fortfarande inte kan acceptera? I så fall vad krävs det för att ni ska acceptera?

Återigen vill jag nämna här att jag inte försöker smutskasta någon, jag försöker inte heller anklaga någon mer än nödvändig. Visst Saga är borta, Visst Saga var sjuk. Psykisk sjuk. Så sjuk att hon var trött på livet och tog sitt liv. MEN VARFÖR VAR HON SJUK? HUR BLEV HON SJUK?

Från och med nu handlar det bara om Saga. Men då är det inte bara jag som talar utan även hennes journal från BUP.

I slutet av mars var jag på Sagas skola. Det var dags för kvartsamtal med lärarna igen. Saga var mycket mån av att berätta allt som hände på skolan för mig. Hon visade alltid sina betyg, skolarbete, omdöme, provresultat o.s.v. Hon frågade också alltid mig om jag ville vara med på alla kvartsamtal och föräldramöten.

Den här gången skulle vi träffas klockan 12.00. Punktligt som vanligt var jag där en halvtimme innan. Saga sken upp som vanligt när hon såg mig och mötte mig i korridoren. Stolt visade hon mig runt och för sina kompisar. Medans vi gick runt berättat för mig att hon och hennes mamma hade bråkat och att de inte kommer alls bra överense. Några minuter innan 12 kom mamman och efter några minuter kom även Sagas fröken. När hennes mamma kom så såg jag hur Saga förändrades i sättet. Hon blev mera reserverad. Mera försiktig.

Men tydligen var det något fel i planeringen, vilket innebar att Saga skulle vara med om visning och omröstning av ett projekt till klassen inför en rikstäckande tävling. Det gjorde ont i mig och se Saga den stunden. Jag led med henne. Jag kände precise vad hon gick igenom. Helt plötsligt var det alldeles för många att tillfredställa. Många bollar i luften. Pappa, som kanske hade bråttom tillbaka och inte hade räknat med försening. Läraren som hade räknat med en visning och omröstning. Klassföreståndaren som väntade på att ha ett kvartsamtal. Elever i hennes grupp som förväntade sig hennes deltagande. Efter uppvisningen så var det dags för samtal, och precise när vi skulle sitta ner så gick brandlarmet, och blev tvungna att lämna byggnaden.

Hmmm ännu mer stress. Ja vad gör man? Vad gjorde hon? Ni som känner Saga väl vet redan att hon klarade sig galant som vanligt. Men man slutar inte att undra vad som försiggick i hennes kropp och själ den dagen.

Medans Jag och Sagas mamma stod på gården och väntade på att bli insläppta i skolan av brandkåren så berättade Sagas mamma för mig att idag är det många av tonåringar som har det jobbigt. Många av dem brukar också skada sig själva. Vidare berättade hon om att Saga också har mått dåligt senaste tiden. Hon har till och med skadat sig själv.

Det var en dämpad stämning i klassrummet vi satt i under hela kvartsamtal. Saga tillät inte sin mamma kommentera så mycket. Det var inte alls lik förra mötet. Konversationen var mest mellan Saga och hennes klass fröståndare, där denne gick igenom ämne för ämne och visade Sagas topp betyg på samtliga ämne och läste de kommentarer som respektive lärare hade skrivit.
Efter samtalen på väg till bilen stod jag och hennes mamma och prata en liten stund. Hon berättade igen om hur Saga är och att hon inte visste vad hon skulle ta sig till. Jag kände hur irriterad och arg jag blev på henne. Just då tänkte jag bara på en sak, och det var att om Saga mår dåligt så berodde det på henne. Därför utan kontroll slängde jag ur mig följande fråga ”Har du tänk på att det kan vara du som är orsaken”. Oy oy oy, det borde jag inte ha sagt. Jag såg hur hennes händer knöts ihop och lades under armarna. Kroppen gick i anfalls ställning och ögonen stirrade sig fast i mina ögon. ”Vad menar du?” Frågade hon mig med en ton som får vem som helst att bli religiös troende. Ja vad säger man. Jag vill minas att jag gav ett diplomatiskt svar. Ett sådant svar som jag lärde mig under tiden jag levde med henne. Allt för att undvika konflikt. Handen på hjärtat så mins jag inte exakt vad jag sa till henne. Det var antagligen tillräkligt otrovärdigt för vi avrundade samtalet ganska fort. Jag har ett svagt minne att ja sa till mamman att jag ska ha extra koll på henne när hon ska göra sin prao hos mig.

I början av april, veckan innan prao, besöker mamman och Saga upp Bup akuten. Där konstaterar man att Saga har svårigheter med både nedstämdhet och ångest. Så förutom en remiss får hon även sömntabletter.
Veckan innan Saga sökte vård hos BUP gjorde hon prao hos en av mina goda vänner. Hon praoade på K1 i Kungsängen hos militären. Även hon tyckte som jag, att vara där var det bästa hon hade gjort. Så här skrev hon till sitt befäl och soldaterna efter sin prao:
Hallå människor där borta!Tack!! För den mest underbara veckan i hela mitt liv! Verkligen härlig. Jag har aldrig skrattat så mycket på länge. Ni blev allihopa som mina storebröder. Jag är imponerad att ni orkade med en hel vecka, men efter lumpen orkar man väl vad som helst. Ni är iaf helt underbara. Ni kommer att klara lumpen galant. Stor kram/Saga (praoeleven)
XXX, (Kapten & god vän till mig).
Ett stort tack för den roligaste och mest spännande veckan i mitt liv! O ja, det börjar bli tjatigt men du skulle bara veta hur kul jag haft det. Tack också för alla lektioner på mornar och kvällar. Det har betytt mycket.
Under denna vecka bodde hon hos mig, Det var fantastisk att ha henne hos mig. Jag pysslade mycket om henne och hon såg ut och njuta till max. Så länge jag inte nämnde hennes mamma så mådde hon bra och jag såg inte att hon mådde dåligt. Efter en vecka när Sagas skulle åka hem så såg jag på henne hur ledsen hon var. Hon såg helt förstörd ut av att behöva åka hem.
Strax innan hon skulle hem gick hon och duschade och när hon kom ut så var det precise som att hon satt en helt annan kostym på sig. Precise som om hon skulle på maskerad. Det var första gången jag såg så tydligt på henne att det tog henne emot. Det var första gången jag märkte att hon inte trivdes hemma hos sin mamma. Det var första gången jag såg att hon mådde dåligt med egna ögon.

Ok lite fakta om vad jag då visste om hur Saga mådde:
Jag visste enligt Saga själv att hon mådde dåligt.
Jag visste enligt henne själv att det berodde på hennes relation med mamman.
Jag visste att det fanns flera personer i mammas omgivning som också mådde dåligt. Alltså mer eller mindre på samma sätt eller kanske ännu värre än Saga med både beteendeproblem och aggressivitet.
Jag visste att Saga brukade prata med en mycket nära person till henne, under 1,5 års tid om just hur hon mår och hennes relation med mamman.
Jag visste att sedan en tid tillbaka går saga hos en psykolog.

Vad jag då inte visste var:
Hur alvarligt det var och hur långt det hade gått.
Att Saga hade försökt ta sitt liv flera gånger.

I början av april besöker mamman och Saga upp Bup akuten. Där konstaterar man att Saga har svårigheter med både nedstämdhet och ångest. Så förutom en remiss får hon även sömn tabletter.

Nästa gång jag hörde från Sagas mamma var när mamman ringde mig några dagar senare för att med en kall och typisk röst för henne (som brukar betyda vad var det jag sa, jag hade rätt, hade jag inte rätt så hade de inte tagit emot henne) tala om att Saga är från och med natten innan är inlagd på BUP akuten.

Jag kommer ihåg att jag tänkte för mig själv. Varför gör du så mot henne? Jag sa, jaha, då vill jag att så fort hon blir utskriven att hon flyttar hem till mig. Det var enda sättet tyckte jag. Hon måste byta miljö, hon behöver det. Vi kom överense att om sjukhuset anser att Saga behöver flytta så gör hon det. Observera vi kom överense om det. Precise som så många andra saker. Först accepterar båda och båda är med, men sen kör hon sin egen race.

Samma dag efter jobbet åkte jag till BUP akuten för att träffa Linnea. För er som inte visste det så är jag utbildad och har arbetat som mentalskötare. Men har aldrig gillat miljön, verken som patient, arbetsmiljö eller anhörig. Jag får ångest bara när jag kliver in genom dörrarna. Jag vill ge er alla som arbetar inom psykiatrin en eloge för ett fantastiskt jobb.

Den gången mins att jag stannade hos Saga ett par timmar. Vi pratade ganska länge och Jag frågade henne bland annat vad hon gjorde där? Jag är nog lite sjuk och behöver vara här svarade hon. Observera till och med då sa hon inget illa om någon. På väg ut från avdelningen så poängterade jag för personalen att jag är pappan och vill vara med på samtliga möten och beslut.

Ett par dagar senare fick jag samtal från Sagas kurator på BUP akuten, som bokade en tid för att träffa mig. Hon ville först ha ett möte med mig ensam och sedan ett möte gemensamt med Sagas mamma. På avtalad tid befann jag mig på BUP och träffade, kuratorn, Sagas ansvarige sjuksköterska samt en praktikant. Mötet började med att kuratorn pressenterade sig och sjuksköterskan som de som är ansvarig kontaktperson mellan Linnea och hennes föräldrar. Hon även tillade att valet av dessa kontaktpersoner är speciellt gjorda med tanke på att Sagas mamma har tidigare arbetat som personal på avdelningen. Efter det så fick jag pressentera mig och min familj och berätta om hur jag upplever Saga och hela den situation vi då befann oss i.

Så jag sa som det var. Jag sa som jag hela tiden har sagt, både här och där. Till alla jag har träffat på.
Jag sa att Saga är en fantastiskt, duktig, söt och ambitiös flicka som mår nu dåligt.
Jag sa att orsaken till att Saga mår dålig är just mamman. Det är inte bara jag som påstå det, det gör även Saga själv och också två personer på mammas sida som står henne mycket nära.
Jag sa att jag inte kan avgöra hur sjuk Saga är, jag är inget proffs, det är däremot ni som är här. Jag har full förtroende för er och lyssnar helt på er. Jag anser att Saga behöver byta miljö, annars kommer hon att må ännu sämre. Jag skulle rekommendera att hon endera flyttar till mig eller till hennes mormor som jag också har full förtroende för. Men om ni anser att jag har fel så backar jag och accepterar era åsikter.

fortsättning följer...

Sista halvåret

Först av allt vill jag speciellt tacka er, som har på ett eller annat sett kommenterat eller supportat mig i min berättelse. Tack för alla mail och kommentarer hittills. Av tidsbrist så har jag tyvärr inte kunnat eller velat kommentera allas kommentarer.

Jag har många olika syften med min berättelse och en av dem är att kunna föra en debatt, både i en mindre skala här på sidan och förhoppningsvis i större skala i bland annat media. Jag kommer att svara på alla era frågor och funderingar längre fram.

Mitt absolut viktigaste syfte är att alla ska lära sig någonting av det så man kan förhindra liknande fall.

En annan sak jag måste nämna här är att man inte får ljuga, även i en saga. För de som påstår att så är fallet här, kan jag bara berätta att bevis på allt som sägs i sagan finns.

Min förhoppning till slut är att få svar på två saker. 1.varför Saga blev sjuk 2. varför tog hon slut på sit liv.

Nu är vi framme vid Sagas sista halvår i livet. Ett halvår där vi alla kunde se hur Saga sakta sakta tinade bort, efter att ha mått dåligt en längre tid. Ett halvår där alla misstag som kunde begåtts begicks. Ett halvår där med facit i hand gjorde ingen rätt saker. Jag själv är en av dem. Om du som läser det här nu och var med under den tiden och tycker att du gjorde rätt saker eller gjord allt du kunde, då kan du fråga dig varför är Saga död då?

Visst Saga visade inte hur hon kände. Hon tryckte ner allt inom sig. Hon berättade inte för alla att hon mådde dåligt. Men för de som hon berättade det då? Vad gjorde vi då egentligen? Fick vi agera eller göra någonting för hennes mamma?

Jag tror många av oss idag lider av tanken att tänk om. Tänk om jag gjorde det? Tänk om jag sa det? Visst tänk om. Det finns de som säger, nej så får man inte tänka, vi får i alla fall inte tillbaka Saga. Visst det får vi inte, men om man inte tänker så, är jag ganska säker på att man kommer att göra samma misstag mot någon annan igen.

Hittills handlar sagan mycket om mig. Anledningen är att jag vill beskriva och visa vilken miljö Saga levde i. Bästa sättet att berätta det, utan att ni läsare skulle tro att jag bara smutskastar någon annan var just att skriva om mina upplevelser. Saga levde i samma miljö.

Saga brukade ibland när jag ställde frågan hur hon har det hemma, berätta samma saker som jag hade upplevt. Jag och andra sidan brukade svara att ja, det är din mamma det vet du. Vad skulle ja ha svarat? Vad kunde jag ha svarat utan att 4:e världskriget började eller utan att Saga blev ledsen. Glöm inte att hur hemsk hennes mamma det än var så var det ändå hennes mamma. Men jag såg det i Sagas ögon att hon mådde dåligt.

En annan gång som hon verkligen såg ledsen ut så sa jag till henne så här ”Alla har det jobbigt i tonåren speciellt med sina föräldrar. Du har fördelen att ha två olika hem, så känner du att det är jobbigt hemma just nu, passa på och byt miljö ett tag. Hon svarade bara, tack pappa, men det behövs inte, jag klarar mig.

Sedan drygt ett halvt år innan hade jag och min familj bestämt oss för att åka på vinterresa. Vi skulle åka den 4 januari. Två underbara veckor med sol och bad. Vi såg alla fram emot resan.

Även Saga var glad och såg fram emot det. Saga var den personen som hade det bäst bland oss eftersom hon reste både med mig och med sin mammas familj på olika resor.

Under hösten var Sagas yngsta bror förskylld mycket ofta. Dels för att han hade börjat dagis och dels för att vi senare fick veta att han hade Polyper. Han var till och med sjuk under nyår och fram tills vi skulle åka på semestern. Detta ledde till att vi blev osäkra och funderade på att ställa in resan och stanna hemma istället. Att resa med ett barn som är täppt i näsan och med hög feber är inte lätt. Samtidigt med detta bekymmer i tankarna var jag besviken på Saga som inte hade hört av sig till mig under hela julledigheten.

Eftersom jag är väldigt punkligt och noggrant av mig så vill jag att allting ska vara planerat till punkt och pricka. Saga hade värken ringt och inte heller svarat när jag försökte ringa henne. Jag ville få tag på henne för att dels önska henne trevlig julhelg och dels ta reda på hur hon hade planerat jul och nyåren. Jag ville veta om hon ville träffa oss innan resan under mellandagar? Vilken dag i så fall ville hon komma till oss?

Då jag inte fick tag på henne på nallen så ringde jag hem till henne. Hennes mamma svarade. Jag förklarade för henne hur besviken jag var på Saga. Jag sa till henne ”Jag kräver inte av dig och Saga att hon måste vara hos mig vissa helger eller vissa tider. Men eftersom jag också har ett liv och en familj så vill jag veta i förväg när hon kommer till oss. Alltså datum och tid”.

Saga hade nyckeln hem till oss och jag hade sagt till henne att hon är alltid välkommen till sitt hem precise när hon vill. Men Saga menade att hon kommer hit för att träffa oss inte huset. Därför kommer jag alltid när ni är hemma. Därför var det viktigt för mig att veta när hon ville komma så att vi skulle se till att vi var hemma. Sagas mamma höll med mig. Hon menade att Saga har kommit till en ålder där de själva inte hinner träffa henne så ofta. Plus att hon inte berättar allting för henne om hennes planer. Utöver Saga frågan så berättade jag också för Sagas mamma att vi står inom valet och kvalet att ställa in semestern, med tanke på lille brors sjukdom. Hon sa att hon kunde förstå det. Hon ville veta så snart som möjligt om hur vi ska göra.
Märkligt tänkte jag för mig själv efter samtalet med sagas mamma, vad hon lät trevligt då? Det var inte ofta hon höll med mig. Bäste läsare det är sådana varningssignaler jag vill att ni ska tänka på i era liv. Sådana känslor som man känner dagligen i det dagliga livet. Det behöver inte just vara i förhållande, det kan mycket väl vara på arbetslivet. Känns det inte normalt då ska man ta det på allvar.

Jag kommer inte exakt ihåg om Saga ringde mig samma kväll eller någon dag senare. Däremot kommer jag ihåg att hon var helt förstörd i rösten. Hon hade helt missuppfattat det jag hade sagt till hennes mamma om hur besviken jag var samt att vi skulle ställa in resan. Hon trodde att jag inte ville ta med henne på resan för att hon inte kan hålla tider. Hmmm vad hade hennes mamma sagt till henne egentligen om mig? Jag avrundade samtalet ganska snabbt och sa att vi får diskutera det här när du kommer till mig istället.

Jag hade glömt bort vilken underbar tjej jag hade. Under hela hennes uppväxt har jag aldrig behövt höja min röst eller skrika”nej, så får du inte göra” till henne. Och nu det värsta och enda jag hade sagt var just att jag var besviken på henne. Det gjorde henne så ledsen. Hon var så förstörd över det. Så nästa gång hon var hos mig satt jag och pratade med henne och förklarade vad jag hade menat och vad jag ville från henne. Hon förstod det sa hon. Men det var inte alls den bilden hennes mamma hade get henne.

4 till 18 januari 2008. Sista resan med Saga någonsin. Sol & Bad. God mat och dryck. Närhet och kärlek. Visst märkte jag att Saga hade förändrats. Men jag skylde på att hon börjar blir en riktig tonåring. Det jag märkte var att hon gick upp klockan 7 varje morgon och sprang. Jag hade lärt henne hur man intervall tränar. Jag märkte att hon skrev mera i sin dagbok och att hon ville ganska ofta diskutera saker och ting med mig. Ytterligare varningssignal.

Det jag inte såg eller märkte var att hon var deprimerad eller fick någon ångest attacker. Min fru tyckte också att hon hade förändras. Senare fick jag höra av hennes mamma att Saga inte gillade alls resan. Hon trivdes inte och tyckte att det var jobbigt. Hmmm det var konstigt tyckte jag. Det var inte alls samma bild jag hade fått tänkte jag. Jag kände Saga så pass att jag visste att om jag frågar henne rakt ut vad hon tyckte om resan så skulle hon säga ”Den var mycket bra”. Så då var det bara att hitta ett sett och fråga henne utan att hon märkte att jag menade denna resa.

Jag mindes att under de sista dagarna på resan så var jag så ledsen att behöva åka tillbaka till slasket här i Sverige, därför sa jag till alla att vi måste boka nya biljetter så fort vi kommer tillbaka så vi har någonting och se fram emot under resten av året. Bättre kan det inte bli eller hur? Så jag ställde frågan så här till henne: Saga som jag sa när vi var på resan så vill jag boka nya biljetter så snart som möjligt. Vill du följa med oss på nästa resa också. Utan att tveka sa hon ja. Men tyckte du inte att det var jobbigt sist? Nej varför då tittade hon som om jag ställer den dummaste frågan i världen. Ju du vet. Själv fortsatte jag med nästa påstående: nästa gång är du 15. Hur kul är det att åka med två gamlingar och två snorungar som väcker dig tidigt på morgonen? ”Jag vill jätte gärna följa med, om jag får” svarade hon tillbaka. Därmed fick jag min bekräftelse. Ännu en lögn.

Senare fick jag veta att Saga hade skrivit om resan i sin dagbok. Hon hade bland annat skrivit illa om en dag när vi var tillsammans med en säljare som ville sälja lägenheter. Inte alls konstigt tycker jag. Hur många 14 åringar tycker om att gå ut med en envis säljare istället för att ligga på stranden. Observera att jag frågade Saga innan om hon ville följa med oss och säljaren, och hon sa ja. Jag tror inte det var där skon klämde.

Vad innebär vårdnad?

Vad är det för skillnad mellan ensamvårdnad, delad vårdnad och gemensamt vårdnad?

Då och då träffar jag på personer som också har barn från tidigare äktenskap och som inte vet vad ensam, delad och gemensam vårdnad innebär juridisk och inte heller hur den ska tillämpas i praktiken.

Så här står det i lagen:

Vårdnad är ett juridiskt begrepp, som kan översättas med föräldraansvar, till skillnad från vård, som innebär hur man praktiskt sköter barnen. Föräldrar har vårdnad om sina barn tills de fyller 18 år eller gifter sig.

Gemensam vårdnad innebär att föräldrarna gemensamt har den juridiska vårdnaden om ett barn. Föräldrarna behöver inte bo ihop men de måste kunna fatta gemensamma beslut i frågor som rör barnet. Gifta föräldrar har automatiskt gemensam vårdnad om sina barn.
I samband med faderskapsbekräftelsen kan anmälan göras om gemensam vårdnad. I andra fall kan avtal skrivas på familjerätten, anmälan göras till skatteförvaltningen eller beslut erhålles av tingsrätten.

Enskild vårdnad innebär att en förälder ensam har den juridiska vårdnaden om ett barn. Om modern är ogift vid barns födelse får hon automatiskt ensam vårdnad om barnet.

Delad vårdnad innebär att föräldrarna var och en, ensamma har vårdnaden om olika barn i en syskonskara.

Om föräldrar inte är överens om vårdnaden kan de via samarbetssamtal på familjerättsenheten få hjälp att komma överens. Om det inte lyckas uppstår en tvist, som på föräldrarnas initiativ löses i domstol. Före domstolen fattar beslut begär den en vårdnadsutredning från socialnämnden, familjerättsenheten.

Delad vård innebär att föräldrar som inte bor ihop har barnet växelvis boende hos sig. Det kan vara halva tiden hos varje förälder men det kan även delas på annat sätt.


Oavsett vilket sort vårdnad man har är det intressant och se vilka signaler den ger det till barnet? Hur påverkar det relationen mellan ena föräldrarna och barnet? Det kanske inte påverkar alls?

Om man har ensam vårdnad har den andra föräldrar då inte rätt och träffa barnet? Eller ta med barnet på utlandssemester? Eller om man har delad vårdnad innebär det inte att man ska träffa barnet halva tiden var eller enligt gemensamt överenskommelse? Alltså inte bara när det passar ena föräldern?

Tillbaka till sagan.
Hösten 96 var ytterligare en tuff höst. Jag hade tillfälligt flyttat till en studentlägenhet, företaget som jag var delägare i gick i konkurs, äktenskapet kraschade, skilsmässan väntade på att bli beviljad och jag hade skulder och inga pengar. Dessutom var jag mycket ensam.

Sagas mamma skickade brev efter brev. Ena brevet ångrade hos sig för vad hon hade gjort och nästa brev tyckte hon att jag var en skitstövel och tyckte att jag betedde mig dåligt. Jag mådde fruktansvärt dåligt. Åt knappt, sov knappt. Det var då jag bestämde mig för att flytta helt från den staden. Jag hade fått nog. Jag behövde en förändring. Jag flyttade mina saker till min mamma i en annan stad och fick ett kortvarigt uppdrag i en tredje stad.

Fram till att jag flyttade så träffade jag Saga så ofta jag kunde. Observera inte lika ofta Sagas mamma ville. Hon ville att jag skulle ställa upp i tid och otid, för att hon och hennes nya kärlek skulle på olika resor och aktiviteter. När jag arbetade i den tredje staden så blev det ett längre uppehåll med att träffa Saga.
Undrar ni vad Sagas mamma gjorde? Gissa?
Rätt hon kontaktade Familjerättsbyrån i den kommun hon bor i.

Kommande åren blev livet lättare. Sakta sakta hittade jag tillbaka till mig själv. Till den person som inte brukade säga fula ord, kasta saker, slå sönder saker, vara jämnt trött, ha dålig samvete och sist men inte minst vara för mig själv när jag känner för det. Jag blev lugn igen, harmonisk igen.

Under tiden jag bodde med Sagas mamma analyserade hon att min aggression bland annat berodde på min barndom, därför borde jag söka hjälp. Observera bland annat brodde det på det. För på samma sätt som hon har minst 10 olika diagnos och möjliga sjukdomar på Saga nu så hade hon lika många på mig då. Så det var bara att uppsöka någon, som kunde tala om att det var fel på min barndom, och att förklara orsaken till att jag blev som jag blev i mellan åt.

Sagt och gjort, drygt ett år gick jag först hos en kvinlig spykolog och därefter hos en manlig psykoterapeut. Ingen av dem kunde hitta något fel på mig.

En annan gång blev jag så dålig efter vårt bråk att jag sökte hjälp hos psykakuten. De konstaterade att jag var djup deprimerad, så jag stannade där i två dagar. Det första de gjorde var att ge mig tabletten Haldol. Så jag var okontaktbar i 24 timmar. Jag kände mig som Jack Nicholson i Gökboet.

Varför kände jag mig så? Varför mådde jag så dåligt då? Varför gjorde jag inte det efter att jag flyttade från henne?

Med åren som gick så var Saga det enda band som höll mig fast mellan mig och hennes mamma.

Jag började sakta men säkert bygga upp ett nytt liv. Jag köpte lägenhet, träffade min nuvarande fru och fick ett bra arbete.

Saga kom till mig varannan och ibland var tredje helg. I början åkte jag till hennes stad och hämtade och lämnade henne. Ett tag åkte hon med sin store syster, medans denne träffade sin pappa. Senare brukade hon åka tåg till närmaste staden och jag brukade hämta henne där. När Saga var gammal nog att åka själv brukade hon själv åka till mig.

De första åren efter skilsmässan, fick jag inte ta med Saga på utlandsresa. Hennes mamma var rädd att jag skulle kidnappa henne och ta med henne till Iran. Eftersom vi hade delad vårdnad fick jag naturligtvis skriva under Sagas passansökan, men att låna passet och ta med Saga till grekland eller Italien var uteslutet.

Första utlandsresan vi ville åka till var Norge. Det var jag, min mamma och min bror, som var på besök från Iran och Saga förstås. Jag mins att jag bad att få ta med Saga, men hennes mamma sa visst, men utan hennes pass. Det tog lång tid för Saga att acceptera varför hon inte fick följa med oss. Men vad skulle jag ha gjort annars. Vad hade gränspolisen sagt om vi hade blivit stoppade.

Saga menade att hennes mamma säger att man inte behöver ha pass till Norge. Jag kommer ihåg att för att bevisa motsatsen så gick vi tillsammans Saga och jag till polishuset och frågade. Gissa vad de svarade?

Vilka helger Saga skulle komma till mig hade jag inte mycket och säga till om. Prioriteringen var Sagas mammas familj därefter Stora systers pappa och sist kunde jag säga vilka helger som passar mig. Att ha Saga hos mig halva somrar, varannan storhelg som jul och nyår var uteslutet.

Saga har aldrig firat jul med oss.

Hennes mamma hade järngrepp om henne hela tiden.

Få gånger har Sagas mamma informerat mig om hennes uppväxt, skola, känslor, rutiner osv. Jag kan inte heller påstå att jag ville träffa eller prata med henne om det heller. I början var jag för ledsen och arg på henne för att ens kunna se henne och senare kunde jag inte diskutera för jag visste hur Saga kände sig gentemot henne. I och med detta så visste jag bara det Saga berättade för mig.

Naturligtvis ångrar jag mig idag att jag inte var på allt och alla om Saga. Saga ljög aldrig för mig, men och andra sidan berättade hon inte heller allt för mig. De senaste åren besökte Saga mig inte ens varannan helg. Av årets alla helger så var det ganska många upptagna av alla andras födelsedagar/tillställningar som Saga kände sig att hon ville eller tvingades att gå på hos sin mammas. Sen hade vi alla storhelger som hon i början ville fira hos mamman och mormor men som senare kände en ångest att hon måste. I alla fall vad hon själv sa. Så det var inte ofta hon var här och därmed var det svårt för mig att hänga med vad som försiggick i hennes liv.

Jag tror på tre viktigaste saker som gör att ett barn blir helt normalt och blir en bra person.
1. En bra miljö
2. Bra Uppfostran
3. Normala & friska föräldrar

Om en av dessa punkter saknas, så kan man ofta kompensera med de andra punkterna eller varför inte få utestående hjälp. Med tanke på min berättelse hittills så tror jag inte jag behöver förklara hur många av de punkterna fans i Sagas uppväxt.

Åren gick. Jag såg hela tiden fram emot den dagen Saga 1. Ville flytta till mig. 2. Hennes mamma lät henne flytta till mig. Det är alltid lätt och vara efter klok, men jag borde ha varit mera envis och stått fast för min rätt. Jag borde minimum begärt ha Saga varannan helg och halva somrar var hos mig. Men jag orkade inte med att gå igenom processen. Sagas mamma däremot körde sitt. Sa och gjorde som hon ville. Var hon på gott humör och på god fot med mig så kunde hon skriva en e-post eller ringa och berätta hur det går för Saga på skolan och var hon på dåligt humör eller i Klinge med mig kunde hon hitta på vad som helst. Kom ihåg Sagas mamma var mycket bra på att ljuga, dupera, manipulera och förvränga. Att diskutera med henne var ingen enkel match.

Detta påminner mig om hennes ansökan om underhållsstöd som hon skickade till försäkringskassan. Backgrunden var nämligen att Sagas mamma ville att varannan gång som det var, enligt henne, min tur att städa Sagas skola så skulle jag sluta tidigare på mitt jobb och sedan sitta och åka 14 mil fram och tillbaka och städa skolan varje dag i en vecka.

För mig var detta inte rimligt. Jag menade på att så länge Saga bor hemma hos henne så får hon stå för de dagliga rutiner och skolans rutiner. Om Saga hade bott hos mig hade jag aldrig bett hennes mamma om sådana saker. Detta gjorde att jag vägrade åka och städa skolan. Någon vecka senare fick jag en faktura i Sagas mammas namn men adresserad till mig. Eftersom den var adresserad till mig så betalade jag räkningen och drog istället av motsvarande summan från underhållsstödet. Min handling gjorde Sagas mamma ännu mer arg så hon den 2 december 2001 ansökte om underhållsstöd för Saga till Försäkringskassan. Antagligen för att undvika liknande situation i framtiden. Men tyvärr fick hon avslag på sin ansökan, då jag kunde förklara varför jag gjorde som jag gjorde samt att jag visade att jag har alltid betalat Sagas underhållsstöd i tid. Tror ni Sagas mamma nöjdes sig med det? Självklart inte. Den 15 januari 2002 begärde hennes mamma omprövning av beslutet och även denna gång fick hon avslag.

Nej nu har jag fått skriv kramp igen. Njut av livet så länge och ge en kram till alla ni älskar runt er. sköt om er så ses vi snart igen.

P.s. Om ni ser någon barn eller ungdom mår dålig i närheten av er, så agera NU, vad som helst är bättre än att inte göra någonting. D.S.

När är man otrogen? Varför är man otrogen mot sin partner?

Två intressanta frågor som jag ofta tänker på.

Fråga 1. När är man otrogen?
När man tittar på någon annan och tänker, wow vilken goding.
Eller när man tänker på någon annan resten av dagen.
Eller när man kysser någon annan.
Man kanske är otrogen när man har djupare fysisk kontakt.
Finns det olika nivåer på hur lite eller hur mycket man är otrogen.

Fråga 2. Varför är man otrogen?
Varför kan man inte avsluta sitt förhållande innan man väljer att gå med någon annan.
Vågar man inte avsluta förhållandet innan eller är man rädd att förlora båda?
Man kanske har så dåligt samvete att göra den andra illa att det gör ont.
Jag har inget bra svar till dessa frågor själv, jag vet bara att det gör mycket ont när man blir drabbad.

Hösten 95 var en tuff höst. Höst brukar generellt vara tuffare, tycker jag. Mörkret, regnet, men den här hösten var extra jobbigt. Sagas mamma försatte sina studier. Hon hade ett år kvar till att bli läkare. Själv arbetade jag som datalärare. Samtidigt hade vi Babysimmet och två barn och ta hand om. Detta innebar mer stress, mer jobb och mer bråk.

Den 18 januari 96 glömmer jag aldrig, när Sagas mamma ringde mig och berättade att hon hade varit och ätit lunch med sin handledare på sjukhuset. Samtidigt som hon grät på andra sidan luren berättade hon att under lunchen hade hanledaren visat intresse för henne och han hade till och med försökt kyssa henne. Detta sa hon samtidigt som hon grät i telefonen.

Stopp stopp. Parantes här. Vad hade du som läser detta gjort om ni befann er i min situation? Vad hade du sagt till henne? Några förslag.

1. Ber henne dra åt skogen med sin handledare?
2. Anlitar en torped som hotar och skadar handledaren?
3. Polisanmäler Handledaren? Ni som röstar på detta alternativ, kan jag bara göra er besvikna. Det finns ingen lag som stödjer detta.
4. Ringer handledaren och berättar snällt att hör du ge fan i min fru?
5. Talar om för Sagas mamma att snälla vännen ta det lugn, det här fixar vi tillsammans.
6. Jag är halv iranier. Om någon ens tittar på någon annans fru, så brukar vi vad vet jag stenar dem.

Vad hade DU gjort om du satt i samma sits?

Svaret får du i nästa avsnitt. Skojar bara

Jag minst att jag bad henne att ta det lugnt och förhastade sig inte i något beslut. Jag bad henne ta det lugn så kunde vi prata mer om det efter mitt jobb. Efter jobbet hittade jag en trasig mamma hemma. Hon såg helt förstörd ut. Jag förklarade för henne att vi och framför allt hon själv måste agera professionellt och avsluta det hela på ett korrekt sätt, detta inte minst på grund av att han är hennes handledare och vi vill inte att hon blir underkänd på sin praktik. En lättare mamma tackade mig och senare hörde jag att hon hade pratat med honom och visat sitt ointresse.

Tiden gick och vi gled mer och mer isär. Under mars månad sov vi inte ens i samma säng och vi kunde inte läng diskutera, utan allt gick genom e-post istället. Under denna period visste jag inte att Sagas mamma hade blivit tillsammans med sin hanledare. Sagas mamma dolde detta för mig och istället låtsades hon reparera vårt förhållande, inte minst på grund av, enligt henne själv, att jag var så omöjligt och oförståligt.

Jag mins en av de få kvällarna som jag aldrig kan glömma. Jag hade lagat mat, städat och lagt barnen och väntade på att Sagas mamma skulle komma hem. Hon skulle komma hem lite senare för att hon behövde studera lite längre på biblioteket inför en dugga dagen efter. Klockan var omkring 21 när hon ringde mig, helt desperat. Hon grät i luren och sa att hon fortfarande var på biblioteket. Hon orkade inte cykla hem och sa hur i helvetet skulle hon klara tentan imorgon när vi hela tiden bråkar. Hon sa att hon inte orkar mer. Jag försökte inte argumentera med henne, utan snarare ge henne kraft och styrka. Jag förklarade för henne att jag inte kunde hämta henne eftersom barnen var hemma ensamma. Jag bad henne endera lämna cykeln kvar och åka buss, eller så kunde hon ta en taxi och ta med cykeln i bagageluckan i taxin.

En halvtimme senare hörde jag en bil stanna utanför lägenheten. Taxi tänkte jag. När jag tittade ut så såg jag Sagas mamma med sin cykel. Men någon taxi såg jag inte. För att undvika ytterligare bråk, så gick jag snabbt och la mig på golvet i Sagas rum. Samtidigt som jag låg där och låtsades sova hörde jag hur Sagas mamma pratade i telefon med någon. Jag vet inte om hon pratade högt med flit eller om hon trodde att jag låg och sov. Hon tackade någon för filmen och kvällen och sa ”nejdå han har gått och lagt sig, jag tror inte han fattade, eller så vill han inte fatta”. Senare förstod jag att Sagas mamma inte var på biblioteken, utan hon var på bio med någon.

Jag vet inte varför hon ringde mig och var så ledsen då, antagligen hade hon så dåligt samvete att hon inte visste hur hon skulle hantera det, eller så spelade hon en roll.

En annan bild av en av dessa kvällar jag har, var när min mamma var hos oss. Under kvällen började jag och Sagas mamma bråka och min mamma försökte medla mellan oss. Jag minns att jag var mycket elak och sa många fula ord till Sagas mamma. Detta fick jag bekräftad även av ett av alla de breven jag fick av henne senare, vilka jag har sparat.

Jag sparade alla hennes brev till mig. Tanken var att Saga skulle få de breven den dagen hon ifrågasatte mig/oss om vår skilsmässa. Det gör man för eller senare.

Var var vi? Juste kvällen då min mamma var med. För att försäkra mig att barnen låg och sov och inte hårde vårt bråk så gick jag i deras rum. Saga låg och sov och hennes stora syster var vaken. Jag la mig bredvid henne en stund och pratade med henne mins jag. Undertiden pratade min mamma med Sagas mamma. Vad som sades då vet jag inte än idag.

Sista gången jag och Sagas mamma sov under samma tak var en dag i april 96. Det var Sagas mormors 50 årsfest. Vi var bjudna på festen och tanken var att jag inte skulle dricka utan skjutsa födelsebarnet hem efter festen. Det var en fantastisk fest med levande musik och dans. Jag och Sagas mamma dansade mycket den kvällen, inte minst för att visa alla ”gamlingar” våra dans talanger. Sagas mamma var som vanligt och det gav mig lite hopp om vårt förhållande. När vi senare kom hem så gick vi och till och med la oss i samma säng. Dock på varsin sida av sängen.
På morgonen dagen efter satt vi på trappan hemma hos Sagas mormor och pratade. Vi pratade om en hel del. Bland annat om vårt förhållande. Det var då Sagas mamma berättade att enda sedan den 18 januari hade hon fått tycke för hennes handledare och inled ett förhållande med honom. Fram till ”förhållande” var det helt ok för mig. Eftersom hon var hemma varje kväll så trodde jag inte att de låg med varandra, utan bara inlett ett förhållande.

Jag menar man kan faktiskt bli kär i någon annan, man kan tycka mer om någon annan, men man har också förstånd att inte gå över gränsen. Man har förståndet att kunna se vad man har och försöka ta hand om de känslorna. Om man får hål i tanden inte går man och drar ut hela tanden för det. Man försöker istället laga tanden. Samma sak gäller det i ett förhållande. Även om man nu vill dra ut tanden så varför dra ut tanden utan någon bedövning? Varför kan man inte avsluta sitt nuvarande förhållande och äktenskap innan man startar en ny? Vill man såra den andra och vara elak mot denne? Eller är man rädd att förlora den nya? Vänta lite man kanske vill bara försäkra sig att man har en i reserv utifall att?


I alla fall berättade hon någonting som jag inte kunde acceptera. Hon berättade att hon och hennes handledare hade till och med legat med varandra, många gånger la hon till. Ju mer hon såg mig vrida på mig desstå mer sa hon, "enda sedan januari".


Jag kommer så väl ihåg när hon sa det. Jag fick samma känsla som när hon berättade att Saga var död. Hjärtat började klappa dubbelt så fort. Jag kände blodet rusa mot huvudet. Öronen kändes röda och de började brinna av hetta. Ögonen kändes som när man sitter och kör 180 Km/h på E4, Tunnelseende. Jag började flåsa och hyperventilera. Jag mins inte de kommande sekunderna. Nästa bild jag kommer ihåg är att jag satt i en bil och var helt bedövad. Jag gick hem, packade en blå resväska, hoppar på min cykel och samtidigt som jag drar resväska parallell med cykel, cyklar jag till mitt jobb. Därifrån ringde jag min bror som också kom dit så fort han kunde. Jag minst att när jag ringde min bror så sa jag i luren att nu är det kört hon har även haft fysiskt kontakt med honom.

Nu är vi framme vid en känslig punkt, och det är att inte vara svensk.
Vad är definitionen att vara Svensk?
När blir man accepterad som svenskt i detta land?
Om man följer lagen är man svensk då?
Om man äter sill och dricker snaps är man svensk då?
Om man gör lumpen är man svensk då? Svensk pass? Personnr? Har bott här en viss tid?


ja visst är det intressant frågeställning. Själv har jag bott i Sverige i 25 år, gjort lumpen, äter sill och potatis, kan alla oskrivna regler, vet och etikett, visserligen skriver jag inte hundra procent korrekt svenska men jag pratar så man knappt hör skillnaden och mycket mycket mer. Men endå är första frågan folk som inte känner mig ställer är 1. Vad kommer du ifrån? 2. Har du läst boken ”inte utan min dotter”?

Är inte det märkligt? Vad tänker man egentligen med? Varför tittar man inte på den inre hos den personen man träffar. Varför dömer man efter utseende?

Tillbalka till Sagas mamma. Ena sidan ville hon behålla och reparera sitt nuvarande förhållande, och den andra sidan hade hon träffat en ny som hon har inlett ett nytt förhållande med. Inte nog med det så inledde hon förhållandet redan den 18 januari fick man veta senare. Då är frågan hur en svensk man reagerar till skillnad med en utländsk man?

I min situation kallade jag henne Hora och ville stämma henne för otrohet. Men herre gud det borde jag inte ha gjort. Det gör nämligen inte en svensk man. De kallar aldrig en kvinna som har förhållande med två man för hora. Juste, tvegifte, att vara gift med två samtidigt, går inte bra men vara gift men en och ligga med en annan samtidigt går bra. Det är bara utlänningar som reagerar konstigt och argsint.

Hmm är inte det konstigt? Och vad var jag nu då? Var jag svenskt eller utlänning? Hade jag rätt och göra vad jag ville eller inte?

Hur bra är att starta och driva ett företag tillsammans med sin partner?

Kan förhållandet skadas av det? Kommer man varandra närmare om man arbetar på samma ställe?

För att avlasta Sagas mamma och låta henne studera, speciellt under tenta perioder, så brukade jag ta med mig Sagas stora syster och bada på söndagar. En söndag när vi åkte för att bada så var badet helt abonnerad av en förening. Föreningen hade hyrt hela badanläggningen. Nyfiken som jag var och för att inte sagas stora syster inte skulle bli besviken att vi inte kunde bada, anmälde jag oss och vi blev medlemmar.

Efter några söndagar så blev jag tillfrågad om jag ville bli simlärare hos föreningen, vilket jag tackade ja. Efter ytterligare en termin blev jag vald till föreningens ordförande. Så på söndagar hade jag hand om simskolan och mitt i veckorna tog jag hand om föreningen med hjälp av övriga styrelsemedlemmar och inte förglömma Sagas mamma som var/är en fantastisk person i att administrera saker och ting. Efter ytterligare en till två terminer så blev även Sagas mamma invald i styrelsen och efter det så hade vi hela föreningens kontor i vårt sovrum.

Under ett av föreningens styrelsemöten kom Sagas mamma och jag inte överense med resten av styrelsemedlemmarna. Jag mins det så väl att efter mötet så sa jag till Sagas mamma att det är otacksamt att lägga ner så mycket tid och ork utan att kunna förändra och förbättra föreningen.
Jag sa till henne att vi borde starta ett eget. Först var hon tveksam till det, hur kan vi göra det? Det är svårt och starta från grunden sa hon. Inte alls menade jag, vi kan om vi vill sa jag till henne.

Några månader senare startade vi ett eget och döpte den efter Saga. Vi drev den två år tillsammans och både jag, Sagas morbror, Sagas mamma och Sagas moster arbetade som instruktörer.

Jag minns när jag arbetade natt då. På söndagsmorgnar när jag hade arbetat natt så brukade jag åka direkt till badet från jobbet. Sedan brukade jag göra i ordning allt inför dagens lektioner och därefter brukade jag sova ett par timmar på plats innan det var dags för första gruppen som jag skulle hjälpa.

Kan man påverka eller manipulera någon annan att begå en handling?

Observera, jag menar inte genom tjat och gnäll och inte heller genom hot och våld. Jag menar inte heller begå en olaglig handling. Jag menar enbart genom omedveten psykisk påfrestning?

Exempel: Kan jag, utan att jag själv är medveten om mitt beteende, få min fru tro att hon är så tjock och behöver banta? Så att hon så småningom får viktproblem? Dåligt exempel jag vet, men det var det bästa jag kom på just nu.

Innan jag fortsätter med min berättelse så vill bara berätta varför jag skriver om 20 år sedan. Anledningen är att jag inte vill på något sett skriva om saker som jag bara har hört eller har läst om. Jag vill berätta om det jag själv har upplevt och sett. Jag vill också visa vilken miljö jag levde i då. Det var i samma miljö som Saga levde.

Och så fortsättningen på berättelsen.

1991 gjorde jag militärtjänsten i Sverige. Jag hade egentligen inte behövt göra det, speciellt med tanke på mitt ursprung. Men jag ville göra det, dels för att jag tycker att alla män ska göra den och dels för att kunna söka till polishögskolan. Att vara borta ifrån Sagas mamma och hennes stora syster var förstås jobbigt, men för övrigt var de här 10 månaderna en av dem bästa månaderna i mitt liv.

1992 blev jag klar med lumpen och eftersom vi hade planerat att gifta oss så gjorde vi det. Jag vet inte varför vi gjorde det. Vi hade inte behövt det egentligen. Ingen krävde det av oss och vi ville inte heller bevisa någonting för någon. Senare fick Jag veta att det berodde på att Sagas mamma ville ha ytterligare ett barn och den här gången ville hon inte ha ett barn utanför ett äktenskap. Min familj var emot både bröllop och att skaffa barn. Naturligtvis var det många andra också som var emot att vi gifte oss. Några sa det rakt ut, andra sa inget men kom inte på bröllopet och så fanns det de som verken sa eller kom till festenJ. Min mamma sa innan bröllopet ”Om du gifter dig så kommer hon att lämna dig så fort hon är färdig med sina studier”. Typiskt mammor tänkte jag då.

Efter bröllopet var det förstås dags för en bröllopsresa. Vilken fantastiskt resa det blev.
Föreställ er nu detta: Er numera nybliven fru, kvinnan i ert liv, ville ha ett barn. Tänkt er då att få höra detta intensiv i en hel vecka och glöm inte att hon hittills har lyckats med allt hon ville ha, så vad är det som stoppar henne den här gången.

Jag då och andra sidan en man som drogs och slets av ena sidan min nyblivna fru som vill ha barn och andra sidan en familj som absolut inte ville att jag skaffar barn. Så ballongen blåstes till spricknings gräns och vattnet nådde kanten av glaset. Prova själva, Be någon annan eller er själva att i endast 5 minuter slå i regelbunden takt med pekfingret mot ert bröst eller arm och se hur det känns. Det gör ont eller hur. Man blir irriterad och vill skrika. Det var det som hände med mig också. Så kände jag ofta. Jag tryckte ner och svalde för att undvika konflikt tills jag bara exploderade.

En kväll på hotellet när vi som vanligt bråkade som mest om att ha eller inte ha barn så gjorde jag det jag absolut inte borde ha gjort. Jag ångrar mig djup idag. Jag slog Sagas mamma med ett slag i ansikte vilket gjorde att hon fick en blåtira. Jag har aldrig slagit någon i mitt liv och kommer aldrig göra det heller.

Jag var så arg så sönder inom mig att jag såg helt svart. Ballongen fylldes för mycket och vattnet rann över glaset. Men jag hade aldrig tidigare slagit henne så hård och så omedvetet som jag gjorde på bröllopsresan. Jag har i alla fall fortfarande dåligt samvete för det och det var första och sista gången jag har slagit någon i mitt liv. Kompromiss från båda sidor, vi kör säkra perioder.

1993 Efter bröllopsresan och 11 månader senare så föddes den fantastiska flickan. Det här är mycket intressant egentligen. Både när Saga föddes och när hon dog så har hon påverkat och förändrat väldigt mycket och väldigt många. Hennes födelse förändrade mig helt. Från att jag var tveksam till att ha barn blev jag helt såld och kär i henne från första sekunden. Min mamma vaknade ur hennes koma och började besöka oss. Min bror blev gudfar och trotts hans tro på ingenting började han läsa bibeln på Sagas dop. Inte på tal om alla andra.
Saga var ljusglimten i allas liv. Alla bedårade och älskade henne från hela sitt hjärta.

De kommande 2 åren var helt fantastiska. Sagas mamma var hemma och tog hand om barnen. Jag arbetade heltid som vanligt och vi bråkade mer sällan med varandra…
Vi hade också mer tid att ta hand om babysimföreningen också och inte nog med det så hann jag ta ambulansförare/sjukvårdar examen under våren 95.

På vilket sätt påverkas barn, när de ser sina föräldrar bråkar?

Det är en intressant frågeställning tycker jag. Vad händer med barnet när de ser sina föräldrar skriker och bråkar med varandra.

Eller ännu värre när de slåss med varandra? Blir de likadana själva? Eller tvärtom de kommer att hata att bråka?

I vilket fall som helst hur kommer det sig att Saga bråkade aldrig med mig och inte ens höjde rösten mot mig, trotts att jag och hennes mamma bråkade med varandra ganska ofta? Men hon berättade för mig att hon och mamman bråkar ofta. Sagas mamma skriker, kastar saker och ger henne dåligt samvete. berättade hon för mig.

Tillbaka till min berättelse.

Det sägs att om man verkligen vill lära känna någon så ska man antingen resa ihop eller leva under samma tak. Detta var det presice vad jag och Sagas mamma gjorde. Och eftersom vi redan från början både bodde ihop och reste ihop intensivt, så lärde vi känna varandra ganska snabbt. För redan efter några månader kom verkligheten i kapp oss och problemen började.

Om det finns några faser i ett förhållande så kändes det att vi passerade fas ett: blind & kär, fas två: romantik & nöje ganska snabbt och hamnade rask in i fas tre: Gnäll och bråk.

Jag och Sagas mamma var helt olika på många sätt. Allt ifrån vardagliga saker, så som att komma någonstans i tid, städning och ordning hemma, till andra känslomässiga saker, som musik smak, färg smak, uppfostrings teknik osv. Dessutom, hade vi varit med om olika svåra saker under barndomen och innan vi träffades.

Jag var bland annat med om en revolution, krig, skilsmässa mellan föräldrar, flykten från Iran, starten på ett nytt liv i Sverige, anpassningen till en ny kultur och en mamma som var mycket sträng under tonåren. Alltså en vilsen och trasig själ.

Sagas mamma, också hon en trasig själ, också ett skilsmässobarn, mycket tuff tid under tonåren både hemma och på skolan, blivit mamma vid 17 års ålder med allt det som innebar osv. Alltså en temperamentsfull och bestämd ung dam som hela tiden ville ha all uppmärksamhet för sig själv. Hon ville alltid stå i centrum och allt och alla skulle kretsa kring henne.

Med tanke på ovanstående meriter och egenskaper i vårt bagage var det inte så konstigt att vi ofta bråkade och inte kunde komma överense om olika saker. Sagas mamma är väldigt duktig både verbalt och i skrift. Hon kan på nolltid få dig att känna dig instängt i ett hörn och känna att allting är ditt fel. Hon kan vända och vrida dina egna ord och få dig helt vilsen i din egen diskussion.

Ibland när jag kom hem från jobbet kunde jag känna i luften att allt inte stod rätt till.
-du ser ledsen ut idag har det hänt någonting? Kunde hon fråga.
-ingenting speciellt, jag är bara lite trött svarade jag.
-det är någonting, jag ser det på dig? brukade hon fortsätta fråga.
-nej, det är ingenting, jag vill inte bråka idag, allting är bra. Fortsatte jag och svarade.
-men jag ser att det är någonting, och om det är det, så måste vi reda ut det här och nu. Fortsatte hon med högre röst.
Hade jag tur och orkade prata, och framför allt göra som Saga brukade kalla det ”stänga, hålla med och i värsta fall spela teater” eller som jag kallar det vara diplomatisk så kunde vi lösa den ”stora” krisen, och sluta bråket ganska snabbt . Men var jag trött och inte kunde hålla masken och Sagas mamma förstod det, då var det skört för mig. Ljudnivån brukade stiga till max, Sagas mamma kunde kasta saker, slå sönder saker, slå sig själv och andra tills vi redde ut det hela.
-Där ser du att det är någonting, brukade hon säga till slut… .

Vid sådana tillfällen var jag inte tillräckligt stark själv för att kunna göra det jag helst ville nämligen gå ut ur lägenheten, eller gå in i mitt rum och stänga dörren efter mig. Oh nej, tvärtom det var det värsta jag kunde göra. PROBLEMET skulle lösas då på en gång. Samma sak brukade Saga berätta för mig. Gick man in och låste sig i ett rum, hände det att sagas mamma slog sönder dörren.

Hur blir ett barn i en sådant miljö? Beter man sig likadant mot barnet som man är mot varandra?

Hej och välkommen till Sagas Blogg.

Här kan du läsa en saga. En saga om Saga.

Tyvärr är det en sorg saga. Men det måste få berättas. Sagor är till för att berättas oavsett om det är sorligt eller roligt. Sagor måste få berättas oavsett om det är sant eller inte. Det är viktigt att vi lär oss någonting när vi läser en saga.

Så du som läser det här, kom ihåg att det här är Sagas saga.

Jag som berätta denna saga, är Sagas pappa. Jag har delat upp sagan i olika delar så att du ska hinna fundera lite extra efter varje del.

Vem är då jag? En knubbig kille som är positivt till livet trotts att livet inte har varit lika så positivt tillbaka.

Jag börjar med min mamma, Min mamma hade på grund av hennes ålder, tidigare skilsmässan med min pappa, ensamhet, kulturkrock samt språksvårighet betydligt svårare att anpassa sig här i Sverige.

Hon hade också svårare att släppa taget om mig och trodde bland annat att alla tonåringar skulle bli kriminella och narkomaner ifall de inte har bevakning 24 timmar om dygnet. Och att alla tjejer har förstås herpes eller klamydia och pratar man med dem kan de bli gravida. Så man kan säga att jag hamnade från ena krig, mellan Iran & Iraq, till nästa krig här hemma i Sverige. Men men vad gör ett barn i trotts åldern (i mitt fall rund 17, 18 år). Trotsar förstås. Får man inte komma hem sent, så går man och tar MC kort och krockar 2 gånger istället. Man hoppar på första bästa tjej man träffar och tycker att livet är mycket grönare hos henne. Utan att tänka efter ordentligt. Jag menar mamma var ju så sträng så allt annat var ju bättre. Detta var precise det jag gjorde. Jag träffade Sagas mamma på sjukhuset. Hon arbetade extra som vårdbiträde på den tiden. Själv sommarjobbade jag som underskötare.

Det var då jag träffade min ängel. Kvinnan i mitt liv. Söt, vacker, attraktiv, temperamentsfull kvinna som klippte banden mellan mig och min mamma. Att klippa banden mellan mig och min mor var en av de svåraste saker jag har varit med om i mitt liv. Handen på hjärtat tror jag inte hon fortfarande har gjort det. Så efter avklippningen gick mamma, som min bror i Iran beskriver, i koma, djupt koma. Det brukar hon göra i mellan åt. Alltså min mammas olika faser: först vänskap, sen lägga sig i och sist attack och avslutningsvis koma. För mig och Sagas mamma gjorde inte så mycket. Vi var ju två unga purpur duvor som inte ens atombomben kunde rucka på oss.

Så medans min mamma var i koma så startade vi vad jag trodde var det underbara livet. Glad över att äntligen slippa min mamma. Jag och Sagas mamma flyttade ihop, jag tog en aktiv pappa roll för Sagas stora syster, 2,5 år. Jag började arbeta på heltid. Sagas mamma började så småningom studera till läkare. Allt går om man bara vill. Jag blev man och pappa över en natt. Att studera på heltid till läkare var inte som dans på rosor. Därför brukade jag ofta laga mat, städa, tvätta, handla och ta hand om Sagas store syster samtidigt som jag arbetade heltid själv. De dagarna som Sagas mamma hade föreläsning så brukade jag även lämna och hämta systern hos dagmamman.

I och med att jag blev ”man” över en natt så tappade jag också kontakten med alla mina tidigare vänner. Sagas mamma och hennes stora syster var allt i mitt liv. Istället hade jag personer som alltid ställde upp i vått och torrt och aldrig gav upp på oss. Det ena var Sagas mormor och morfar och den andra var min bror. Jag kunde visserligen känna och se att de inte trodde på min och Sagas mammas förhållande, men dem ställde alltid upp för oss och hjälpte oss med mer än vad de egentligen behövde.