- Respektera den sörjandes känslor precis så som de är.
- Hör av dig, den sörjande orkar inte.
- Håll tyst och lyssna, trösta med närvaro och inte i ord.
- Fysisk kontakt, krama om eller ge en klapp på axeln.
- Se till att den sörjande äter och dricker.
- Bryt inga löften - man är sviken redan
- Erbjud dig att delta i aktivitet, typ promenad.
- Tappa inte kontakten, när allt lugnat sig.
- Uppmuntra att träffa andra i samma situation
- Håll ut - sorg tar tid.
tisdag 30 december 2008
VIMILs 10 råd för anhöriga till sörjande
VIMIL, Vi som mist någon mitt i livet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Din blogg berörde mej jätte mycket, jag hade en kompis som mådde skit men tog sej ur det. Åh det har jag varit jätte glad för därför blev jag grymt ledsen när jag läste att detta slutade sååå olyckligt.
När jag såg filmklippet då hon spelar piano så kom tårarna som hade varit på väg i flera minuter:(
Jag blir så irriterad på människor som kommenterar anonymt och ger dej en massa skit, man ska inte sparka på den som redan ligger! Jag tycker det är enormt stakt av dej att skriva om det som hände och tror verkligen på det du berättar.
Jag undrar hur din och Ludmillas relation är nu? Och om hon känner skuld i det hela eller skyller det på dej? Med tanke på brevet Linnéa hade skrivit om att hennes mamma hade sårat henne.
Din dotter skrev att du var guld värd för henne, ta åt dej det och så hoppas jag verkligen att allt ordnar sig för dej! Jag tror på dej och tänker på dej, din familj och på Linnéa!
Jag hittade din blogg för en stund sen, har läst vartenda inlägg... Jag har förlorat många vänner, lfer än de flesta förlorar under sin livstid har jag förlorat på 5 år... Men ja kan inte ens jämföra det med att förlora sitt barn, syskon eller förälder...för det är alltid dom som står en närmast... Jag förstår nästan precis vad ni går igenom och ville bara säga att jag känner igen mig i mycket av det du skiver...jag har "gått vidare" om man nu kan skriva så, menar bara att jag har fortsatt leva, jag tänker på mina vänner varje dag men jag har fortsatt leva iallafall... kämpa på, det går att fortsätta leva, annars blir det 2 liv som "försvann" istället för ett... Livet går vidare även fast det känns som att det inte gör det.
När min far valde att ta sitt liv i somras tänkte jag att det måste vara det värsta som kan hända en människa. Men efter att ha sett min farmor och farfars lidande och läst din blogg, tror jag att det vrsta man kan vara med om är att mista sitt barn på ett sådant sätt.
Skicka en kommentar