Ytterligare ett år har gått...

... efter Sagas död. För 4 år sedan valde hon att lämna oss, enligt henne på grund av helvetet på jorden. Hade hon rätt? Visste hon vad som var på väg att hända, eller berodde självmorden på oss runt om henne?

Hon skulle ha fyllt 19 år i år. Vad har hänt egentligen sen dess? Vad har VI lärt oss under dem här åren?

Folk verkar dö och bli dödade i Sverige och andra länder varje dag. Så antagligen har vi inte lärt oss så mycket i alla fall. Just nu är några på väg att dö andra har få dagar kvar att leva, några vill dö så snart som möjligt och andra vill inte dö men kommer att dör i alla fall.

Tittar vi närmare på Sagas närmaste efter hennes död verkar hennes mamma blomstra ut i flera medier som den perfekta kvinnan som tycks mest synd om. Utan att känna skuld på hur hon har misshandlat två unga själar under många år. Hon poserar här och var i nyhetsflödet. Man kan undra var mammans käraste befinner sig, då han aldrig värken kommentera eller dementera någonting om mammans sett att behandla Sagaa och de andra. Han finns bara bakom kulissen och tuffar på som en vagn bakom ett ånglok. Hoppas bara att de biologiska barnen till dem behandlas bättre i den familjen.

Det tragiska är att massmedia visar ena dagen en söndrig själ (Sagas syster) och berömmer hennes mod att ställa upp och vitna om mammas misshandel under barndomen och några dagar senare ställer hennes mamma på tv intervju där man tycker synd om henne att hon har förlorat ett barn. Förutom några få (som känner båda mor och dotter) förstår ingen annan att det är samma familj. Är inte det sjukt? Är inte det konstigt? Dem som vet verkar inte heller se eller reagerar. Man blundar som vanligt. Man ser andra sidan av mynten och går vidare i livet utan att bry sig eller våga reagera. Låtsas att det regnar. Istället för att stå på den drabbades sida väljer man stå på förövarens sida IGEN.

Undrar om Tilde de Paula, reporter på båda intervjuerna visste att det är mor och dotter som intervjuas.

http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=mamma_tvingade_sin_3-ariga_son_att_roka&videoid=2177006&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se

http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=ludmillas_dotter_tog_livet_av_sig&videoid=2184618&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se

Varje dag läser man i tidningar att fler och fler barn blir misshandlade av sina föräldrar, fler barn mår dåligt, när barnet sedan inte finns bland oss så skyller vi på myndigheter att de inte tog sitt ansvar. Jag tycker att ansvaret finns alltid hos förädlarna och inte myndigheterna. När ska vi förstå detta? Visst myndigheterna kan vara till hjälp, men det är inte meningen att de ska ta över föräldraskapet. Stora utmaningen i det är att få myndigheten att förstå att man behöver ha hjälp som föräldrar.

Själv är jag fortfarande i en vacuum tyvärr. Är i och för sig lite bättre, mycket tack vare min tålmodiga fru och alla underbara personer runt mig som har endera kramat mig eller get mig en spark i rumpan så jag vaknar ur koman och komma tillbaka till verkligheten igen. Jag älskar livet, mina nära och kära (bland annat ca 164 vänner på FB), mitt arbete, men saknaden av Linnea suger fortfarande i mig som en igel i själen.

Jag försöker lindra smärtan på många sätt och vis. Genom att prata med andra, alkohol, träning, hårt arbete, hjälpa andra osv. Men ingenting verkar lindra smärtan. Tror inte jag någonsin bli hel igen. Visst jag ler, jag fungerar, jag kan vara glad men och andra sidan växlar mitt humör lika ofta som årets sommarväder.

Svårigheter i livet tär på en, men det som inte dödar, härdar en heter det ju. För min del är jag en härdad död människa idag på årsdagen av Linnea.

Krama mig heller idag än på min födelsedag :-)

Lokförarens blogg inlägg om att köra på Linnea med tåget:

Känner på mig att det här inlägget kommer att bli långt..

Trodde inte att det skulle hända så tidigt in på mitt nya jobb, har trots allt jobbat på SL i nästan tio år utan att råka ut. Har jobbat på SJ i vadå, sex månader?
Iallafall, häromdagen körde jag tåg med handledare, som vanligt kan tilläggas. Vi pratar om saker handledaren råkat ut för under åren på jobbet, han är tacksam att han inte har haft någon person som hoppat framför sitt tåg på alla dessa år.
Kör runt en svag krök och ser rörelse långt fram, det ser ut som om någon ska springa över spåret framför.
Jag signalerar ”tåg kommer” med tågets tyfon. Personen vänder sig mot mig men stannar kvar, mitt i spåret. Det tar mig en plågsam mikrosekund som känns som veckor att konstatera att personen inte kommer att kliva ur spåret framför mitt tåg.
Tror jag säger ”Nä, dra åt helvete!” eller nåt liknande och nödbromsar tåget.
Ser att det är en flicka, kanske tjugo år som står där..
Min handledare reser sig från sin stol och rör sig mot mig, allt går så långsamt. Jag förstår omedelbart vad han menar och vänder huvudet bort mot sidorutan precis innan smällen når mina öron. Antar att hon redan var där som jag sa, i helvetet alltså. För första gången i mitt liv sänder jag en kort bön där och då till en högre makt att hon hamnade i en bättre värld. När vi stått still en stund, antagligen bara ett par sekunder, inser jag att jag fortfarande trycker ned tyfon-pedalen med foten. Telefonen ringer direkt när vi stannat, det är ombordpersonalen som redan befarat det värsta som undrar. Jag bekräftar, säger att jag ska prata med ”fjärren” och att detta kommer att ta ganska lång tid plus att det är mycket viktigt att ingen går ur tåget. Lägger på och lyssnar på hennes smått darriga utrop om ”olyckshändelse” och liknande, kommer inte ihåg vad hon säger mer. Ringer fjärren och berättar vad som hänt, dom skickar räddningstjänst, polis, kamratstödjare och ersättande personal. Tror jag gör ett utrop och förklarar vad som just nu sker och när eventuellt vi kan åka så folk kan komma hem till sina nära o kära. Tror jag gjorde ett sånt iallafall..
Det är en sval kväll mot natt, mitt ute i verkligheten. jag står och pratar med räddningsledaren bredvid loket, i makadamen. Varmt, jag fryser.. Säger att jag nog är shockad, brukar nästan aldrig frysa. Kliver upp i loket igen, tittar inte bakåt, inte framåt, tittar nog inte alls. Slår som vanligt huvudet i den alldeles för låga dörrkarmen in till maskinrummet, sätter mig i förarstolen igen. En taxiresa senare och timmar i olika rum så sitter jag i en taxi till, på väg hem. Hela kvällen och hela natten, det enda mina äron hör är den där smällen, gång på gång på gång på gång..
Det har gått flera dagar nu, jag hör smällen lite då och då bara. Vreden har lagt sig, bara en ledsnad är kvar..
Åkte den sträckan häromdagen för första gången sen dess, saktade ned till krypfart och släppte ut en ros genom fönstret.
En enda, röd ros.