Saknar bloggandet ibland

Jag var inte den som gillade att skriva och blogga förut. Att jag började bloggandet efter Saga var ett sett för mig att bearbeta min sorg. Men, mer och mer inser jag att jag fortfarande inte har styr på mina känslor och kan oftast bara utrycka mig i text. Så här kommer det ett litet inlägg igen.

Flög hem i fredags från Helsingborg. Den senaste månaden har jag kört hem med bil eller åkt tåg. Känslorna åkte upp och ner med planet. Hade glömt bort hur flygrädd jag har blivit efter Sagas död. Bredvid mig satt en tjej i Sagas ålder. Det kändes så konstigt. Saga brukade ofta följa med mig till mina jobb och hjälpa mig. Jag hade lust och vända mig och krama tjejen bredvid mig. I går var jag helt slut efter en stressigt och tufft vecka så jag låg som en död sill på soffan fram tills det var dags att åka till en av frugans vänner. Konstigt nog kände jag inte att jag inte ville åka och träffa andra för första gången. Ännu konstigare var att vi var där i 8 timmar och det var länge sen jag hade så trevligt. Vilket underbar familj. Jag trodde jag skulle träffa frugans kompis och hennes man och deras 2 döttrar, men istället träffade jag hela släkten. Från mormor och morfar till syskon och deras barn och till och med barnbarnens pojkvän. Det var så härligt och känna sig så välkommen och kunna prata med flera generationer om allt möjligt. Vi människor behöver varandra, vi behöver goda vänner runt om oss. Vi behöver vara lyhörda och hjälpa varandra. Så jag säger till er alla mina vänner, nära och kära och samtliga kontaktakter på Facebook , tack för att ni finns.